31 december 2016

Hur 2016 lät

Top 5 most loved albums during the year:
Elliott Smith - Either/Or

Pure Reason Revolution - Cautionary Tales For The Brave
Mumford and Son's - Wilder mind
Vulfpeck - The Beautiful Game
Porcupine tree - In Absentia

Gigs i went to this year:
James Bay, Mumbling Trees, Matt Corby och Mezzoforte

Favourite discoveries:
Damien Jurado, Fatai, Howard Rose, Fall Out Boy, The Last Shadow Puppets, Flume och Pure Reason Revolution.

Albums i purchased/received this year:
Ole Børud - Keep Movin, Rend Collective - As Family We Go.


Songs that were/are special to me for some reason:

Walpurgis Night - Vacancy Labour, Panic Cord - Gabrielle Aplin, The Sailor - Howard Rose, Better Days - Graham Nash, Move Like You Want - Ben Howard, Strawberry Swing - Coldplay, Tompkins Square Park - Mumford and Son's, Patient Love - Passenger, Svart bäbis - Adam Tensta, Time - Hans Zimmer, When It's Cold I'd like To Die - Moby

28 december 2016

Jag vet att han vill att jag ska flytta ut.

Min kropp är en lägenhet som jag knappt har råd med på grund av läget. En hel värld av möjligheter tillgängliga i några av mina fotsteg och av någon orsak kan jag inte ta mig utanför min ytterdörr
.
Jag stirrar på det splittrade träet i ramen
av dörren där hon slog igen dörren på hennes väg ut
 och ignorerar läckan i taket och hur jag börjar få slut på hinkar.
 Jag försöker komma ihåg att så många människor vill ha det jag har,
 att när jag slår på lyset blir jag en del av en silhuett som människor ser på och avundas,
 att bo här är en förmån oavsett hur mycket det ser ut som
 att dessa väggar är på väg att rasa ihop. Jag betalar min hyra i sena nätter fyllda med skratt av älskade, lila rosa soluppgångar på vägen hem, fingrar knutna i varandra som skosnören som känns för fasta för att någonsin knytas upp
.

Men priset för existens växer sig högre varje år,
 med varje förlorade vän, med varje fälld tår, varje bråk som jag inte kan gottgöra
. Varje historia som jag börjar skriva där jag omöjligen kan föreställa mig ett slut.
 Jag tjänar mindre och mindre, och min hyra är sen, tills...


Ett brev kommer i brevlådan och säger att min hyra har blivit betalad. 
Jag har en rumskompis nu, eller jag kanske alltid har haft.
 Någon som började som en främmande silhuett på den andra sidan av sovrummet i min hjärna.
 Jag lever med depression, det finns inget annat sätt att säga det. Han ställer upp mina väggar och alla andra stannar utanför. Han säger till mig att han är den enda som kan stå ut med dessa trånga kvarter, där han verkar sprida ut sig mer och mer för varje vecka som går, tills det inte finns någon plats kvar för någonting som påminner mig om mig.

Jag hittar inte plats för att äta längre, och jag känner inte för att samla på nya minnen,
 säger till mig själv att jag bara har plats för samma gamla rutin.
 Jag har en rumskompis och han gör mina vänner obekväma.
 För att när han är i närheten så säger jag inte mycket.
 När han är i närheten håller jag min röst låg, vill inte göra honom arg,
 vill inte höra vad han ska säga när de lämnar.
 När han är i närheten spenderar vi all min tid tillsammans.
 När han är i närheten är han den enda med energi att svara i telefonen
 så jag stänger av den, vill inte veta om folk kommer fortsätta försöka ringa.


Jag försöker lämna.
 Försöker hitta andra lägenheter med andra sängar, andra drycker, andra droger,
 vad som helst för att glömma att jag eventuellt måste snubbla hem,
 måste se honom i vardagsrummet, höra hans skratt hela natten för att hålla mig vaken.
 Jag vill aldrig lämna min säng.
 Han vill att jag ska flytta ut.
 Jag vet.
 Vill att jag ska lämna dessa väggar utan väskor packade. Jag vet. Vill att vänner och familj ska glömma bort mitt namn för att bara minnas hans.
 Jag vet. Jag kan se det på tapeten han skaver av. Genom de tunna rosa ritningarna han drar i min hud, hans planer att skapa nya blodlinjer.


Jag vet att han vill att jag ska flytta ut, ibland vill jag det med. Jag vet inte om det finns någon skillnad i det.




"Living With Depression" - Dan Roman

27 december 2016

Om 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? 
Jag var kär, lärde mig åka vattenskidor, jag framförde monologer, fick mitt hjärta krossat, lyckades komma över någon, tog del av tonårskulturer, kirrade mitt första riktiga jobb, startat företag, skrivit poesi med vetskapen om att det är poesi, åkt skidor i Alperna.

Vilka länder besökte du?
Österrike, Island, Danmark och Tyskland.

En mobilanteckning:

Är det något som du saknade 2016 som du vill ha 2017? 
Tilltro, äkta skratt, balans, kärlek och lugn.

Vilket datum från 2016 kommer du alltid att minnas? 
30:e Maj.

En gång du grät? 
Minns att jag var på Ica och handlade och bara blev så trött på all skit så jag ställde mig riktigt nära konservburkarna medan jag grät. Inte helt fel men inte riktigt rätt.
Bästa läsupplevelsen?
Har inte alls läst så många böcker som jag önskat i år, av naturliga orsaker men jag tyckte verkligen om Något att hoppas på, när det värsta har hänt av Per Arne Dahl.

Vilka låtar kommer att påminna dig om 2016?
First Defeat av Noah Gundersen, little light av Lewis Watson, Better Days av Graham Nash, Sitter på en dröm av Snook, Fields of Gold av Sting och Working Titles av Damien Jurado.
Största framgång? 
Började gå till en psykolog, slutade på BUP och mitt under konversationen sa att jag tänker åka hem och lämnade rummet när de hade sönder mig. Lyckades gå igenom fyra doserings höjningar och två medicinbyten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år? 
Ledsnare.

Vad önskar du att du hade gjort mer? 
Vilat.
Den maträtt du oftast åt? 
Typ yoghurt, apelsiner och falafel. Har nästan inte lyckats äta mat i år. Drack mest te.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Jag jobbade, åt äppelpaj och besökte ett slott.

Högsta önskan just nu?
Må lite bättre, bara lite räcker.
Vad fick dig att må bra? 
Växter och blommor.

Vem saknade du?
Mig själv.

Vad är du mest stolt över?

Att jag öppnade en webshop och började sälja mina illustrationer och prints. Började rita seriöst och faktiskt dela med mig av det jag skapade.

Vad ser du fram emot 2017?

Att något nytt ska hända.

23 december 2016

Dan före dopparedan

Det är tillbaka.
Jag vet inte när eller hur, jag vet inte ens om det någonsin var borta eller om vi bara lär oss att leva med smärtan.
Precis som då kan jag inte lyssna på musik igen. Bara ord. Dikter. Poesi.
Människor som häver och häver och häver ut sig skavsår, skottsår och sår.
Blundar och lägger mig ner. Kan inte resa mig upp.
Varit i skolan 18 timmar av de 846 som gått de tre senaste veckorna.
Hade jag varit någon annan hade jag varit där 405, som alla andra. Som alla de jag avundas.
När det är bra, jösses vad bra det är. Men när det är dåligt - när det är dåligt försvinner alla minnen av att det någonsin har varit bra.
Minns inte vilken dag det är, vad jag gjorde igår eller hur ofta man borde äta.
Ägnat så många timmar det senaste året för att hitta något, bara en sak, för att fylla djupet.
För att skingra mörkret. Ingenting fungerar. Allt gör mig tröttare, svagare.
Hör mina hjärtslag, tunga och snabba, i mina öron när jag håller för dem.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här, om jag ens vill komma någonstans med det här.
Men det är tillbaka.

19 december 2016

Ur min anteckningsbok del 13

Vaknar tre gånger på morgonen. En gång för tidigt, en gång när jag måste ta medicin och en gång den tiden på kroppen tror att jag ska till skolan. Ligger kvar i sängen. Har gjort det i snart fem dagar. Ligger och känner absolut ingenting förutom smärta. Benen värker, fingrarna värker, huvudet värker. Sköljer ner alla mina tabletter. 1, 2, 3, 4, 5. Blundar för vad som verkar vara några sekunder men som i själva verket är 17 minuter. Tittar på alla mina 33 växter jag har i rummet och lovar lovar lovar att jag ska vattna dem snart bara jag orkar vattna mig själv först.

Det är inte vackert, inte alls. Inget är särskilt vackert just nu. Det är inte poesi som skrivs och konst som berör. Det är inte "må-bra" promenader och tid för att ta hand om sig själv. Det är jag som sitter och målar mitt ansikte för att jag inte minns hur jag ser ut och spegelbilden skrämmer mig för mycket. Det är att inte ha duschat på fem dagar. Det är att ta sig ner till köket bara för att sätta sig på golvet lutandes mot väggen. Det är att kasta och knacka desperat på väggen så att någon ska höra en när man inte klarar av att ropa på hjälp. Det är allt jag inte trodde att mitt liv skulle vara. Men det är ändå mitt liv, trots allt. Och jag tror att en dag, så kommer jag att återta det igen. Bättre dagar kanske kommer trots allt. Just nu måste jag bara överleva det, igen och igen.
SparaSpara

7 december 2016

Ge mig 10 mer sekunder.

En till dag, en till streck att dra på mina stor kalender jag har illustrerat som hänger på min garderob. Räknar ned tills den där dagen då jag får vända på mössan och springa tills benen gör ont. Hänger försiktigt tillbaka pennan och sjunker ihop. Huvudet i händerna, knäna i golvet. Skakar och fryser. Hur kunde det bli så kallt? Höjer elementet ännu lite till i hopp om att det ska ge någon värme även om den redan är högt uppvriden.
Andas ut och in tio gånger och bestämmer mig för att tycka om mig själv idag, oavsett vad. Oavsett vad som händer idag så ska jag tycka om mig själv idag; imorgon; igår. Huset står tomt idag och jag lyssnar på Fatais låt Hide and Seek (blue) så högt som det bara går och ber kroppen att vara stilla.
Säger till fingrarna att sluta springa, säger till benen att sluta springa, säger till huvudet att sluta springa. Idag vilar jag från allt som vill springa i mig. Allt som vill säga förlåt! förlåt! förlåt! för att det är så här. Allt som vill gråta och skrika och slita. Idag vill jag inte säga förlåt och idag vill jag inte slita. Idag vill jag vara stolt över den jag är, var och kommer att bli.
Vill försöka se på mig själv med nya ögon, vill försöka se med några ögon över huvud taget. Ser den jag är på riktigt. Ser all konst, alla färger, all toner, alla ögonblick fångade på bild, alla ord skrivna, alla växter planterade. Och tycker att det är okej. Det är nog. Det räcker och det räcker och räcker, hur länge som helst. Behöver inte vara mer, är inte mindre. Alltid nog.
Lyfter upp huvudet från händerna och mina skakiga knän reser sig upp från marken som om evigheten som just varade i några minuter var just det den var: en evighet. Andas in och ut. Räknar, ett två tre fyr fem. Knyter upp mina nävar och låter tio kg ångest sippra ut genom mina fingertoppar.
SparaSpara

5 december 2016

30 om musik.

1:A song you like with a color in the title
Yellow Light - Of Monsters and Med
2:A song you like with a number in the title
10am Gare du Norde - Keaton Henson
3:A song that reminds you of summertime
House of Gold - Twenty One Pilots
4:A song that reminds you of someone you would rather forget about
Slow Dancing in a Burning Room - John Mayer
5:A song that needs to be played LOUD
I Wanna Get Better - Bleachers
6:A song that makes you want to dance
Daddy Lessons - Beyoncé + Dixie Chicks
7:A song to drive to
La Vie En Rose - Louis Armstrong
8:A song about drugs or alcohol
Drink You Gone - Ingrid Michaelson
9:A song that makes you happy
High Flyer - Casa Murilo

10:A song that makes you sad
Lift Me Up - Mree
11:A song that you never get tired of
Never Easy - Kurt Nilsen
12:A song from your preteen years
I'm Coming Out - Diana Ross
13:One of your favorite 80’s songs
Come on Eileen - Dexys Midnight Runners
14:A song that you would love played at your wedding
Firefly - Jimmy Needham
15:A song that is a cover by another artist
Free Fallin - John Mayer
16:One of your favorite classical songs
The Arrival of the Birds - London Metropolitan Orchestra
17:A song that would sing a duet with on karaoke
Home - Edward Sharp & The Magnetic Zeros
18:A song from the year that you were born
Bottle Up And Explode! - Elliott Smith
19:A song that makes you think about life
Holocone - Bon Iver
20:A song that has many meanings to you
Between The Bars - Elliott Smith
21:A favorite song with a person’s name in the title
Carla - Life in Film
22:A song that moves you forward
Shake it Out - Florence + The Machine
23:A song that you think everybody should listen to
There Will Be Time - Mumford & Son's
24:A song by a band you wish were still together
Tension & Thrill - Sleeping At Last
25:A song by an artist no longer living
Hey Joe - Jimi Hendrix
26:A song that makes you want to fall in love
Say Anything - Tristan Prettyman
27:A song that breaks your heart
Leave - Glen Hansard 
28:A song by an artist with a voice that you love
Runaway - Matt Corby
29:A song that you remember from your childhood
Song of Innocence - Enigma
30:A song that reminds you of yourself
Brinner upp - Fjärilseffekten
SparaSpara

2 december 2016

Hon lämnar sitt näste hon lämnar sin ro.

I stunder som dessa kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på den tid som gått. Det värsta halvåret i mitt liv. Halvåret så fyllt av mörker och skrik och naglar pressade in i handflatan. Handen över bröstet och räknar mina oregelbundna hjärtslag och försöker ropa på hjälp men allt so kommer fram är ett väsande ljud. Jag tänker på alla dessa dagar när jag idag målade mina läppar röda och knöt min röda bandana runt håret. Jag tänkte på vad jag önskar att jag hade vågat höra och vad någon hade sagt till mig dessa dagar.

30 maj
Hanna. Älskade Hanna. Jag inser hur liten du var då och jag är så ledsen att ingen annan såg det. Att ingen annan såg den lilla lilla tjejen som hade gett upp helt och hållet, för första gången i sitt liv. Jag vet inte vad jag kan säga till dig. Idag fick du inte uppleva varken solsken eller solstrålar även om vädret var sådant. Jag önskar att den här dagen inte fanns. Men du klarade det, och den svarta natten och dagen är förbi och kommer inte tillbaka. Jag lovar, tro mig.
17 juli
Idag berättade du det inte för någon, och jag förstår dig. Skammen och ilskan var för stor. Och den får vara det. Men snälla Hanna, nästa gång. Säg det. Skrik det. Skriv det. Rista det. Gör vad som helst, det spelar ingen roll alls vad du gör men ge någon en signal. Jag vet att mörkret sitter kvar sen i Maj och jag vet att du fortfarande inte har sett solen sen dess. Men den kommer tillbaka. Och jag vet att du den kommande veckan kommer spela så mycket skådespel så att det tar sönder hela din insida, och även det är okej. Inte att du går sönder, men att du ibland bara släpper allt och låtsas. Det behövs ibland för att man ska kunna fortsätta.
27 augusti
Okej. Det är din 18-årsdag Hanna och jag vet att det enda du vill göra är att försvinna just nu. Att allt är helt hopplöst. Att dagsljus känns som tiotusentals knivar. Att du bara sover runt tre eller fyra timmar per natt om du har tur. Att du gråter när du vaknar och gråter när du sover. Jag vet att allt sakta sakta bara är på väg på att krascha och att backen är så fruktansvärt brant. Jag vet allt det, och det finns inget annat att säga just nu än att det suger. Det suger så hårt. Du behövde inga förklaringar eller bortförklaringar. Du skulle bara fått höra hur hemskt det var, så att du förstod att folk såg dig mitt i allt dunkel. Jag är ledsen att det inte blev så. Det blir bättre sen.
18 september
Jag vet att idag känns som slutet på något, men egentligen är det början på något. Det är början på slutet. Början på slutet av det långa långa lidandet. Du kan inte se det, jag har till och med svårt att fortfarande svårt att se det vissa dagar. Men det är det, åh vad det är det. Och vad det är dags. Ibland visar det sig att de allra ljusaste punkterna tar skepnad i brutalt mörker.

27 november 2016

Fyra från en söndag.

En söndag i Julita med den svarta faran Eliott (och Hanna).
Halloncupcakes med vitchoklad-frosting dagen till ära, här är receptet.
En till Hanna.

26 november 2016

Det är lördag.

Det är lördag, fast det känns inte som det
Någon annan lördag, i en annan tid
Det kanske var veckor, månader sen
Minns inte längre
Men något i mig gick sönder den lördagen
Eller var det kanske en måndag, en onsdag?
Oavsett, så har det fortfarande inte lagats
Sitter här på mina knän mot ett kallt golv
Med alla mina delar i min famn
Väntar på att någon ska hjälpa mig att ställa allt till rätta
På något som lyfter upp mig igen

På någon, något som försiktigt
Lägger ut alla hörnkanter på pusslet igen
Istället för att börja pussla inifrån och ut
För att sedan inse att motivet inte var något för dig

17 november 2016

Torsdagsporträtt och sånt jag tänker på.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark.

Faller igenom mig själv fem gånger tills jag inte längre vet vem jag är. Faller förbi dig tio, elva, tolv gånger, en gång till bara för att det gör så himla ont. Fortsätter tills du bara är ett annat ansikte, en av alla andra, en i mängden av alla röster som jag inte längre hör. Vet knappt längre vem du är heller.

Min kropp är ett litet skal och smärtan trycker sig tätt intill skalets kanter, precis under huden ligger den och pressar sig mot mig. Viskar, skriker och rispar allt vad den kan. Den krälar och kryper och jag får ingen luft. Jag ser mig omkring men det är ingen här. Hur kan det vara så tomt samtidigt som det kännas som att min kropp rymmer alla dessa liv? All min smärta och sorg har sitt eget liv, all min kärlek och passion har sitt eget liv, all min vrede och glöd har sitt eget liv.

Och här någonstans, mitt i allt detta, ska också jag finnas till. Jag känner mig utplånad av mig själv. Mig själv, min största fiende. Detonerar men ingenting händer. Skriker men ingenting hörs. Slåss men ingenting syns. Försöker att sträcka mig, bara en sista gång, men mina armar är svaga och ben trötta. Mitt hår luktar efter den rök som omger mitt skinn. Mina knogar vitnas och jag släpper taget.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark. Plötsligt inser jag att jag inte drömmer och jag exploderar högt och tydligt, skriker skarpast av dem alla och slåss med allt jag har.
SparaSparaSparaSpara

16 november 2016

Viker ihop mig själv eller något sådant.

Det är onsdag idag och idag står jag utanför min kropp. Ser på mig själv, ser hur jag sakta sakta öppnar ögonen även fast kroppen stretar emot. Ser hur dagen öppnar upp sig och hur jag själv viker ihop mig. Centimeter för centimeter, håller om mig själv och krymper femton sexton centimeter. Oskar Linnros och Daniel-Adams Ray sjunger för mig. Allting är glömt. Ingenting rör mig. Du har varit borta ett tag nu och jag börjar känna mig lustig. Eller så kanske jag bara börjar komma tillbaks till mig själv, till verkligheten. Den riktiga verkligheten och inte den där lilla lådan man kan krypa in i  ibland och kalla "livet enligt mig".
Jag lyssnar: på Simple Pleasures - Jake Bugg, King of My Heart - Sarah McMillan, Time - Hans Zimmer och Um Lugar Maravilhoso från Tarzan. 
Jag läser: mest interaktivt från olika gruppchatter och Bad Feminist av Roxanne Gay.
Jag tittar: en hel del ut genom fönstret bara, så magisk dimma idag även om jag inte orkade sträcka mig längre än fönstret.
Jag funderar: på hur den kommande veckan ser ut och hur oförutsägbar jag plötslig har blivit igen.
Jag känner: att det är något nytt som håller på att hända, att även om det ligger en skräckblandad förtjusning i det oförutsägbara så är det något som håller mig fast vid förtjusningen.
Jag hoppas: att jag snart inte längre ska behöva fokusera på att andas hela tiden och börja fokusera på det jag älskar.
SparaSpara

14 november 2016

Ur min anteckningsbok del 12

När jag vaknade imorse var du där, för första gången på flera veckor. Du satt på min sängkant och tittade på mig. Jag frös till is och kunde inte röra mig. Glömde bort det där som man gör när man drar in luft i lungorna. Blundade hårt och länge men du försvann inte. Helt plötsligt var du överallt och jag begravde mig själv, drog täcket över huvudet och undrade hur allt kunde bli så kallt. Jag vet inte om jag grät. Det visste jag alltid förut, men tårarna är bara en substitut för allt jag aldrig klarade av att säga. Ditt ansikte börjar bli suddigt och mitt börjar bli skarpt. Jag fortsätter att blunda tills det bara är en dimma kvar, tills mina händer är starka igen. Jag drar sakta upp mig ut ur täcket och dimman, ut ur sorgen och ilskan. Sväljer tre tabletter och somnar om igen. Vaknar nästan tre timmar senare: du är borta men smärtan ligger kvar som en hand på min axel.

13 november 2016

Nu är jag låg, jag ser ut - jag ser in.

Idag lyssnar jag på Erin McCarleys Into The Fire och längtar tills det blir måndag igen. Att få vara i lugnet som helst plötsligt har blivit skolan igen efter all den här tiden. För fem månader sen var det mitt skärckhus, men tiden hjälper verkligen oss människor mer än vad vi förstår. Vrider på nacken, känner hur varje muskel och ben knakar, vrider sig centimeter för centimeter. Plockar genast upp min bok när jag känner att verkligheten börjar bli för mycket igen, för påträngande och närvarande. Tomt.
Den här veckan har jag läst "Det är inte jag, det är du" av Mhairi McFarlane. Hon skriver så lätt, det blir så hälsosamt för själen liksom. Jag har tidigare läst hennes bok "Från och med du" som förvisso liknar denna något otroligt, men hennes förmåga att blanda humor med kärlek får en att tro att livet faktiskt kan knuta upp vissa knopar bara av sig själv - att allt kanske inte är så svart och vitt som man kan tro ibland. Själva boken handlar om Delia som flyr från sin trygga tillvaro i norra England för att börja ett nytt liv när allt bakom henne har raserats. Där stöter hon på dilemma efter dilemma som får henne att börja forma om sig själv, som får henne att inse att kanske har vi inte bara en enda chans i livet. Fint tycker jag. Läs den om ni har en stund över.

10 november 2016

Idag 2.

Det är torsdag och jag är inte rädd. Upprepar det för mig själv fem gånger och är fortfarande inte rädd. Säger det en gång till lite högre men ingenting ändras. Ler mer och mer för varje gång.
Idag: sov jag nio timmar, vilket är fem timmar mer än vad jag vanligtvis brukar.
Jag skriver: en psykologitenta, en analys av Hemingway och en postorderkatalog. 
Jag läser: Arvet efter dig av Jojo Moyes, och signaler. Och låttexter.
Jag lyssnar: på meet me there av nick mulvey, den passar.
Jag dricker: vatten, chaite, karamellte och mer vatten.
Jag är: faktiskt stolt över mig själv.
Jag ska: dricka fem koppar te när jag kommer hem och övervintra. Och läsa lite också om jag orkar.
Jag tycker: att tomheten börjar bli allt för påtaglig, som att jag kan känna den när jag lägger mina fingrar på min axel.
Jag vet: inte hur jag ska klara av morgondagen.
SparaSpara
SparaSpara

5 november 2016

Hon ger aldrig upp, det är inte mycket mer med det.

"Om någon tjafsar med dig, svär på allt, och låt ingen trycka ned dig för du är allt. Hoppas att du säger det du känner, att du höjer rösten om du ser något fel. Hoppas att du vågar hjälpa till, om inte du så gör nog ingen annan det. Jag hoppas att du blir kär, vill att du ska bli det många gånger för det kan ju kännas sådär. Jag vill att du minns när allting kommer omkring, så är hela världen din."

Lyssnar på Adam Tensta igen precis som i Januari. Magen knyter sig. Fingrarna skakar. Försöker ta in det han säger, låter det bli ett mantra och en predikan. Jag vill att jag minns när allting kommer omkring, så är hela världen min. Fortsätter att skölja ner min rädsla med hett te. Blundar och låter vattnet rena hela mig. Hoppas att det är lite bättre när jag öppnar ögonen igen.
Ligger kvar i sängen i flera timmar till och låter dörren vara stängd. Vet inte ens om jag andas idag, hon säger alltid till mig att jag måste faktiskt andas. Hon vrider på huvudet och frågar mig "Hanna, andas du verkligen?" och jag vet inte vad jag ska svara. Vad kallar man det när man då och då får kramp i magen för att inte en enda muskelrörelse vill lyda mig och jag häftigt måste dra efter andan?

Plockar upp en bok istället, Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane, och sitter med den i min famn i fyrtio minuter innan jag ens vågar öppna den. Började läsa den i Augusti men sen började alla bokstäver bara bli till en klump, bläddrar sakta fram till den sida jag var på. Börjar plöja och andas in hela boken så som jag brukade göra förut och jag blir till och med lycklig.
Sitter med den i timmar, tills den gråa himlen har klätt sig i ett stort mörkblått täcke och stjärnorna har börjat lysa upp det lilla som finns här ute. Stadsljuset lyser över grantopparna och berättar för mig att det är dags att sluta ögonen. Jag stannar uppe två timmar till. Gör ingenting, men något annat går bara inte. Tänker inte så mycket egentligen, sitter bara där. Försöker att rita någonting sporadiskt och håller om mig själv tills det mörkblåa täcket har bytts ut mot en svart dimma och jag låter mig själv att blunda. Det tar ett tag innan jag vänjer mig, men det är okej.
SparaSpara

4 november 2016

Att våga viska de ord du hatade.

Det här med att se saker från ett annat perspektiv än det man befinner sig i just nu, det kan jag härmed benämna mig som mästare i, har tagit examen och allt. Kommit fram till att det är helt och hållet omöjligt om man är så pass långt ner i långt inne i dimman som jag har varit och är.

Man sitter inte i en tunnel, en brunn eller ens en grop när man är så fruktansvärt djupt inne i depressionen. Det är inget man läser om i böcker eller på internet. Ingenting man snapchatar eller twittrar om. Det är inget vackert och plåster är ingenting vi ens kan överväga som hjälp längre. Platsen går knappt att beskriva. Tid och rum existerar inte, varken mörker eller ljus kan man luta sig mot. Inte ens mörker. Det är som att vara i ett vakuum utan början och slut men som samtidigt pressar sina kallar väggar mot din exponerade kropp. Så länge du blundar är det okej. Så länge du blundar är du säker - men helt plötsligt knackar verkligheten på.
Grannen som knackar på dörren medan du står och kikar, gråtandes, med fullständig panik från ett fönster på deras otåliga knackningar. Föräldern som kommer in i rummet som inte ser ditt ansikte eftersom att du har möblerat om rummet så att de ska slippa, så att de inte ska behöva se lidandet du ser alldeles för väl. Vännen som skickar iväg ett sms för att göra något gott men det enda du kan läsa är "VAD HÅLLER DU PÅ MED VARFÖR KAN DU INTE VARA LITE SOM ALLA ANDRA". I själva verket frågar vännen om du vill gå ut och fika men du kan inte alls se det. Du ser faktiskt ingenting. Och hur i all världens värld skulle du då kunna få ett fågelperspektiv på din situation, när det knappt går att bilda ett perspektiv alls?

"Vill du verkligen det här?", "Ser du inte hur bra ditt liv kommer bli?", "Du har så mycket framför dig". Alla dessa meningar, viskade om och om och om igen av alla som står utanför vakuumet. Ja jag vill det här, och nej jag ser inte hur mitt liv kommer att bli och nej jag vill inte ha något framför mig. Jag vill bara ut ifrån det här vakuumet. Kan du inte bara vara lite medmänsklig?
Men när du minst anar det, en helt vanlig dag i November så har din hand sökt sig till den där låten som du brukade må så bra utav. Och att lyssna på den känns inte som ett svek. Du dricker tre glas vatten och du är faktiskt stolt över något så mediokert som att ta hand om din kropp. Du orkar inte prata mellan fem och tolv på kvällen, men det är bara för att du orkade prata i fyra timmar konstant imorse - och du är så stolt över det.

Du står med din familj i köket vänd mot ett fönster med en nattsvart himmel när du fäller en tår för att mörkret gör så ont. Men plötsligt så inser du att du faktiskt kan se, en transparent spricka letar sig fram på himlen. Du kan se så mycket klarare nu än för några veckor sen. Och åh, det var så längesen du hade klarsyn. Helt plötsligt är du högt upp i skyn och ser ner på dig själv och vågar viska de ord du hatade. "Du har så mycket framför dig". Du vågar tro på dessa små ord och börjar leta högskolor. För du kommer att finnas kvar. För att: Du. Förtjänar. Livet.

1 november 2016

Att sova i dimma, leva och komma tillbaka.

Tisdag igen och igen och igen. Det var tisdag igår, idag och det kommer att vara det imorgon också. Men om ett tag, en dag tillslut, så kommer hela livet att vara en enda lång tisdag, jag ser fram emot den dagen. När det går att separera alla dagar och allt inte är en stor svart dimma som sjunger mig till sömns. I alla fall, jag har höstlov nu. Det behöver jag, behöver vi nog alla faktiskt. Kan knappt fatta att detta är mitt sista höstlov någonsin - hur fort allt faktiskt gått? Det är ju inte alls långt kvar tills min studentmössa kommer, tills vi börjar räkna ner på riktigt och tills jag kan säga att jag klarade det allt.
För att börja lovet med känsla och allt det så åkte jag, Martin, Lukas och pappa till Astrid Lindgrens värld där det nu under veckan är höstmarknad. Glögg, utomhusteater, små eldstäder här och där, busa med Lukas tills han kiknar av skratt och våfflor serverade med varm choklad. Det var så fint och magiskt alltihop. Annars så fortsätter jag att dricka tekopp efter tekopp och målar sida efter sida i mitt block. Det är det som är säkert och okej just nu, och på något sätt har också jag blivit okej med den tillvaron även om det finns så mycket mer jag skulle göra. Vetskapen om att jag behöver vila och göra ingenting i tre dagar efter resan igår är hemskt jobbig - jag vill ju leva leva leva. Men åtminstone vet jag att om tre dagar får jag leva igen.
Förutom att måla och dricka te försöker jag ta hand om mina växter så gott det går, sjukt svårt att ta hand om saker som växer när man samtidigt ska ha sig själv som prio ett under alla omständigheter. Inte min bästa sida att försöka balansera det där, men jag försöker. Det enda jag kan lyssna på nu när jag är ensam är lovsång och det är så ljuvligt. Att äntligen efter fem månader kunna känna att det faktiskt går att lyssna på det, så befriande. Att komma tillbaka till sitt liv. Komma tillbaka till sig själv. Komma tillbaka till den första kärleken.
SparaSpara

30 oktober 2016

Nu och då verkar det värre än det är.

Hej där. Känns som att det var en evighet jag skrev här, alltså skrev på riktigt och inte bara kopierar in saker för att kasta ut ord någonstans i brist på plats i mina anteckningsböcker. En till vecka har gått och jag tänker på hur jag för tre veckor sen var helt plågad av tanken på att jag klarar nog inte en vecka till nu. Men man klarar alltid lite till trots allt, även om det verkligen inte alls känns så i stunden.

Jag börjar lyssna på mer musik istället för bara en låt om dagen och sitter på andra ställen i mitt rum. Stannar kvar en hel dag i skolan då och då. Äter till och tre mål om dagen ibland. Det betydde kanske ingenting för någon annan men för mig betydde det allt. Att göra något, hitta något som gör mig lite glad. Det är sällan jag lyckas en hel dag, men de senaste två veckorna har jag lyckats tre gånger på en dag och jag är så in i betongen stolt över det. Idag gjorde jag en andra piercing i mitt öra som jag tänk på de senaste veckorna. Det gjorde mig glad.
Jag gör små, små saker för att ta hand om mig själv bättre. Om jag inte kan börja med det inre än så får jag åtminstone börja med det yttre. Köpa den där ansiktskrämen, det där serumet eller den där yoghurten som är det enda jag kan äta som inte smakar som kartong blandat med förlust. Och så småningom kommer jag nog att kunna ta hand om den lilla flickan som bor inne i mig och inte bara den stora på utsidan. Tills dess fortsätter jag att lyssna på samma låt, äta yoghurt tre gånger om dagen och testa nya läppstiftskombinationer.