11 mars 2016

Ur min anteckningsbok nr. 4.


110915 //att känna// 
Känner känner känner. Känner allt, allt jag glömde känna, allt jag inte ville känna och allt som jag kanske inte borde känna. 
Hur klarade jag mig?
Det var verkligen inte okej med mig. 
Inte en endaste gång var det okej på 291 dagar.
Men ändå så säger dem ibland "känn inte så mycket".

121115 //viljan & behovet// 
Och just i den sekunden så stannade jag upp hela livet, slängde iväg min kropp och lät den försvinna med vinden. Jag skyddade mina ögon mot den brinnande solen och såg hur den flög, hur den råa vinden tog hand om den. Jag behövde någon som krossade muren, besteg berget, korsade havet. Någon som mötte mig halvvägs och inte bara ropade.
240115 //ögon som talar// 
Jag scrollar igenom min telefon och låtsas läsa något viktigt.
Allt skulle vara så mycket lättare om jag var bättre på att prata tänker jag.
Tittar snabbt upp från telefonen och möter deras blickar.
De ser på mig med sådan förundran,
med ögon som söker efter något.

Det var som om de kunde tala genom sina ögon.
Orden liksom trängde ut ur dem, men jag kunde inte tyda dem.
Varför kunde jag inte tyda dem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar