28 april 2016

Himlavalvet och bröstkorgen.


Himlavalvet och min bröstkorg står öppna.
De står på vid gavel (det är korsdrag mellan dem).
Stormen blåser mellan dem - fram och tillbaka, tillbaka och fram.
Rör sig mellan valvet och mina revben.
River ut varenda sår som finns kvar, sliter bort all smärta.
Gör århundradets vårstädning.
Vinden viskar inte, den skriker och den ropar, den susar fram i bröstet.
Och plötsligt så flyger jag igen, jag lyfter från marken och hela jag är nu öppen
Stormen letar sig till mina fingrar, ut i knäskålarna
Breder sig ut över mina skuldror, omfamnar mina nyckelben
Himlen stänger sig, regnet avtar
Jag faller jag faller JAG FALLER
Stormen viskar våra namn igen och jag sitter fortfarande här
Med en öppen bröstkorg 


28 04 2016

24 april 2016

Att se med alla sinnen.

//Jag vill slåss, jag vill kämpa, jag vill bryta mig lös.

Bryta mig lös från allt som har fastnat, som klär min kropp likt nattsvart mörker.
Jag vill riva ner alla murar, igen och igen och igen.
Jag vill se ljuset bryta sig igenom.
Jag vill se morgondagen med öppna ögon.
Även om jag så är den sista som håller ögonen öppna så ska jag se.
Med alla mina sinnen, ska jag se.//
I will break down the gates of heaven, a thousand angels sit waiting for me. Take my heart and I lay down my weapons - break my shackles to set me free.
Run to You // Pentatonix

23 april 2016

...och därmed en av sockens äldsta skolbyggnader.

Hej på er. Tiden står rätt stilla för mig just nu, men det är ganska okej. Det går bra ändå, man klarar sig rätt halvdant utan tid ändå. Mamma och jag var iväg på tur bland solskensklädda vitsippor häromdagen och hon påminde mig om alla möjliga saker från mina "ramla omkring på stigarna pga var ett barn"-år.
Sen kom vi till Djulö Skola, som har varit några stenkast från mitt hus i princip hela mitt liv. Alltid stått där. Ibland dött, ibland levande - men ändå alltid där. Eftersom att det nu är bestämt att det ska rivas bestämde vi oss för att ta en av de, förmodligen, sista rundorna runtom det. Förbryllas över alla de hundratals skillorna som pryder trädens radie.
På skylten står det "Djulö Skola, byggd 1867 - 1868 och därmed en av sockens äldsta skolbyggnader". När vi vandrade omkring där slog det mig, hur mycket det finns i allt detta. Visst finns det historia och bakgrund i allt som någonsin har eller kommer att ha existerat på vår jord - men jag fick en alldeles annan känsla omkring detta. På just det här gräset, i dessa lokaler, under den här solen sprang barn, de lärde sig, de andades, de levde, de skrattade, de grät och mycket mycket mer. Det är nästan så att man kan se barnen på trappen, springa ut för att fira ett avslut eller en början på något.
Någon insåg kanske för första gången hur det är att bli så fruktansvärt arg på någon, så att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Och en annan kanske för första gången blev kär, så att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Ja, ni vet. Det var bara så fint att tänka på hur många liv som har funnits här, som har berört andra människoliv och växt in i sig själva. Funnits och funnits till, funnits här och funnits där - tills de en dag funnit sig själva.

11 april 2016

Om tid och liv.

Måndag och en ny vecka. Igen, precis som förra veckan, precis som förra året, precis som hela mitt liv. De senaste dagarna har jag funderat mycket på just tid. Tid i världen, tid utanför universum, tiden vi har och den vi önskade att vi hade. Jag har kommit fram till att tid är nog en av de enstaka sakerna vi har och att för mig så är det ett koncept. Ett koncept vi skapat för att kunna inbilla oss att vi tar vara på saker mer än vad vi i själva verket gör, eller tvärt om.
Med min tid så vill jag leva. Leva helhjärtat för min egen del, leva helhjärtat för andra människor. Jag vill inbilla mig att tiden existerar när vi vill att den ska göra det. Förr eller senare kommer den alltid att komma ifatt oss vare sig vi vill det eller inte, men tills den gör det så kan vi finns till och vila i tomrummet som bildas av konceptet. Det är nog en av mina favorithobbys om jag ska vara ärlig. När man tillbringar tid med folk där tiden blir till intet och stunden blir allt som någonsin existerat. En spricka, klyfta, i det vanliga och universums regler.

Om aprils andra helg.

Som jag skrev vankades det matmarathon hemma hos mig i fredags. En kär återförening och ett enormt ös i att, i princip, slå världsrekord i att äta toffifee. Väldans bra måste jag säga.
Vi hade också ett väldigt ståhej i med att baka hemmagjord pizza från grunden. Mmh, det är bättre än mycket alltså. En bra start på första helgen efter lovet. På lördagen vankades det födelsedagskalas i Motala där min kusin, Elias, fyllde hela tretton år. Så festligt och fint att få träffa alla igen. Familj alltså, så bra påfund.
Och igår så njöt jag sönder av att solen var framme!! Mötte upp Martin på kvällen som ropade på mig från cykeln "Det är somrigt Hanna!!!" och jag kunde inte annat än att hålla med. Resten av kvällen upptäckte vi gömda delar av vår lilla stad och det avslutades med att vi mötte upp Albin och kollade på solnedgången från Katrineholms bästa, och enda, berg och konstaterade att livet är okej. Mysigt.

8 april 2016

Som jag känner, som jag gör, som jag hör.

Såhär lät dagen: Centuries//Fall Out Boy, Go Go Go//Sleeping with Sirens, Something From Nothing//Foo Fighters, Clarity//John Mayer, Kan jag få ett vittne?//Linnros.

Det här har jag gjort idag: Vaknat (inte enligt tidsschemat, men det är få saker som är det), varit relativt glad och relativt frustrerad hela dagen, fått ihop massa saker i skolan, storstädat (åh intresseklubben antecknar flitigt nu) och njutit av att få se solen igen.

Det här är vad jag ska göra sen: Ebba, Bella och Clara kommer över vilken sekund som helst för att tillsammans baka pizza, äta kex och massa massa massa ost. Mmh. Så det blir riktigt bra. Sen ska jag också sent inatt försöka nå min bror som är i Thailand för att se över hans liv och så. Saknar den där grabben som är överallt hela tiden, det är bror min det.

Såhär kände jag mig idag: Nyfiken på det mesta, lite finurlig, lätt arg men också lättad, en aning långsam, levande, riktigt härligt vaken, öppen, stängd.

SparaSpara

2 april 2016

Första april med favoriter.

Fredag, aprils första dag, och jag, Martin, Emma, Ängla, Albin, Ellen, Maja och Hannes skulle sova ute på en världsfin gård planerat sen länge tillbaka.
Jag och Abbe (mest han som kan) lajvade oss som de barn vi är på studsmattan.
Vi gick runt i solskensklädda skogsbryn, pratade med får, badade (i vad som förmodligen var minusgrader!! yes!!! sjukt värT!!!), bastade, sjöng, åt mat, åt annat, åt allt, drack te, gosade oss och hade det fint. Höjdpunkten var när Martin anlände influgen direkt från Paris och hade med sig varsitt litet Eiffeltorn i specifika färger till oss alla. <3 Ett megabra avslut på mitt påsklov.

1 april 2016

Om maränger och en vårdag.

Godmorgon vänner! Tillåt mig att presentera och dela med mig av gårdagens bravader och fantastiska kreationer som ni ser här. Mmh. 
Chokladmaränger! Med vit och mörk choklad. Vi gjorde en tredubbel sats, vilket är lite eh... mycket? Så en enkel sats funkar gott och väl. Det enda man behöver är som gissat ägg, socker, mörk choklad, vit choklad, en stadig arm som orkar vispa länge och tålamod när de väl är inne i ugnen (125 grader, cirkus en timma). Så enkelt men ack så gott.
Ett stycke nyvaken trollunge. Vaknade klockan 15 (obs powernap obs) av att Ellen satt på min sängkant och hälsade godmorgon, mysigt och förvirrande (men mest mysigt). Vi bestämde oss för att ta oss ut med båten för att upptäcka våren från en annan sida. Så härligt och så fint att man äntligen kan göra sånt igen. Sedan bestod resten av dagen av marängbak, filmtittande, pastaätande, "vem där"-spelande och allt allt däremellan.

...och jag vill va med.

Vårens första dag!! För att citera Laleh. Jag såg idag årets första fjäril och barnasinnet viskade till mig att när jag sett 7 så är sommaren här. Det slog mig hur fort allt verkligen går nu. Hur allt bara passerar och jag kan inte låta bli att tänka att hela mitt liv passerar i just dessa sekunder, dagar, månader. För vad är livet här på jorden mer än just idag? Än det vi har just i dessa sekunder? Gårdagen är långt borta, och framtiden finns inte ännu (även om den ändå är här).
Mina påsklovsdagar, som har gått, har jag ägnat åt att se hur allt grönt blommar fram. Pelargonerna växer som bara den och min avokado har återhämtat sig efter vinterhalvåret. Och på tal om det så börjar jag ju också återhämta mig efter mörkerhalvåret. Inga gröna knoppar som kryper fram men ögon som är öppna, armar som är sträckta och kinder som slår i ögonen.
Annars har jag gått på med att klippa i kläder med saxar som börjar ge upp, leta och fånga solstrålar, läsa, läsa, läsa, läsa bland annat Bodil Malmstens "Det här är hjärtat", läsa allt annat som kommer i min väg. Försöker att hinna med så mycket som innan (som min lärare optimistisk beskrev det) "all skit och hemskhet bryter lös". Detta inkluderar då nationella, schemakaos och extrem slutspurt i skolan.