23 april 2016

...och därmed en av sockens äldsta skolbyggnader.

Hej på er. Tiden står rätt stilla för mig just nu, men det är ganska okej. Det går bra ändå, man klarar sig rätt halvdant utan tid ändå. Mamma och jag var iväg på tur bland solskensklädda vitsippor häromdagen och hon påminde mig om alla möjliga saker från mina "ramla omkring på stigarna pga var ett barn"-år.
Sen kom vi till Djulö Skola, som har varit några stenkast från mitt hus i princip hela mitt liv. Alltid stått där. Ibland dött, ibland levande - men ändå alltid där. Eftersom att det nu är bestämt att det ska rivas bestämde vi oss för att ta en av de, förmodligen, sista rundorna runtom det. Förbryllas över alla de hundratals skillorna som pryder trädens radie.
På skylten står det "Djulö Skola, byggd 1867 - 1868 och därmed en av sockens äldsta skolbyggnader". När vi vandrade omkring där slog det mig, hur mycket det finns i allt detta. Visst finns det historia och bakgrund i allt som någonsin har eller kommer att ha existerat på vår jord - men jag fick en alldeles annan känsla omkring detta. På just det här gräset, i dessa lokaler, under den här solen sprang barn, de lärde sig, de andades, de levde, de skrattade, de grät och mycket mycket mer. Det är nästan så att man kan se barnen på trappen, springa ut för att fira ett avslut eller en början på något.
Någon insåg kanske för första gången hur det är att bli så fruktansvärt arg på någon, så att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Och en annan kanske för första gången blev kär, så att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Ja, ni vet. Det var bara så fint att tänka på hur många liv som har funnits här, som har berört andra människoliv och växt in i sig själva. Funnits och funnits till, funnits här och funnits där - tills de en dag funnit sig själva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar