30 augusti 2016

Att förklara något oförklarligt.

Drar upp benen mot magen. Lutar huvudet bakåt och låter mig själv andas in hela världen och sen andas ut hela mig. Gör om det en gång, en gång till, fem gånger till. Kom igen Hanna. Skriv, skriv även om det gör ont. Skriv även om vokaler får dig att skaka och konsonanter får dig att fly. Det är inte så farligt egentligen. Ingenting är speciellt farligt om man sätter det i rätt kontext, men det känns så.

Okej. Kom tillbaka Hanna, kom tillbaks. Skriva. Vad känner jag? Går i baklås.

Försök en sista gång nu. Sätt ord på det, låt fingrarna smeka tangentbordet i ett oskyldigt drag. Shack matt, och du har fingertopparna vid kanten av dina känslor. Kom igen.
Jag måste stå, stå helt stilla. Inte röra mig en millimeter. Det är rörelsesensorer som alla är inställda på radien runt min kropp vart jag än går. Blickstilla, står jag och stirrar framåt. Mina ögonfransar snuddar vid mina kinder så varsamt och lätt när jag blinkar. Får inte röra mig. Men då. Då plötsligt. Då händer det.

   Du kommer emot mig. Dina steg är bestämda och din rygg rak. Kom inte ett steg närmare, kom inte ett steg närmare, viskar jag för mig själv. Tar du ett till steg mot mig, har jag inget val. Förstår du inte att jag inte har något val? Du tar ett steg till. Som ett barn som testar hur nära den vågar gå en främling. Du ser om marken håller och tar ett till självsäkert steg.
   Stanna, stanna, försöker jag skrika men det blir till en viskning. Allt blir till en viskning, det finns ingen varningsskylt över mig. Varför finns det ingen varningsskylt? Du är trettio centimeter från mina sensorer, och jag tänker en sista gång att du kanske stannar nu. Du kanske ser paniken i min blick. Du tar ett steg till och jag försöker säga med min blick att du slutar existera om du kommer en centimeter närmre nu.
   Och då lyfter på du foten, jag grips av sorg och ilska. Jag knyter min nävar så hårt jag kan och låter tänderna slå i varandra. Och jag kastar mig själv, kastar mig själv bakåt så långt bort från dig jag bara kan. Måste rädda dig. En av oss kommer att explodera. Jag, eller du.

Men jag skulle aldrig tillåta att det var du, det vet du väl. Så det blir jag. Det måste bli jag. Det är jag. Det har alltid varit jag.

Den trettionde i frågor.

När vaknade du imorse?
Åtta minuter över sju.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?

Om det faktiskt är en ny dag eller om jag är kvar i samma, så som man kan känna när man har somnat mitt på dagen.

Har du ringt någon idag, vem och vad sa ni? 

Ja, Andrén.
"Hej vart är du?
"Hej vid bygg"
"Kan du möta mig vid backa?"
"Okej kommer dit, hejdå"

Vilket humör är du på? 
Liten. Det är inte ens ett humör men det är nog det enda som kan beskriva humöret. Känner mig liten.

Har du ont någonstans? 

Ryggen, som vanligt vill säga. Och huvudet. Och rumpan. Våra nya stolar på media är inte att leka med.

Vilken var den första låten du satte på idag? 
Like The Wheel av The Tallest Man On Earth. Jättejättejättefin låt.

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 

Pappa satt på min sängkant och frågade om allt kändes meningslöst eller om jag orkade gå upp. Jag svarade att det gör det, medan jag gick upp.
"Ta en dusch så blir det lugnare" 
"Jag duschade för tio timmar sen"
"Gör det ändå"
"Okej"
När fotade du något senast och vad var det?
Det var nog dessa bilder, de tog jag i lördags. Mauritzberg slott.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?

En kopp te i skolan för en guldpeng.

Vad ska du göra nu?

Fortsätta med att skriva om min mediekonsumtion. Kul kul kul.
SparaSpara

28 augusti 2016

Glymur + att klara sig.

Då var det dags. Sista inlägget om Island för den här gången. Jag hoppas verkligen att jag tar mig dit igen, det finns så mycket kvar att se och så mycket mer luft att andas där. 
Mitt största hinder när jag gjorde den här resan var ork. Helt klart ork. Detta var planerat långt tillbaka men jag hade just blivit sjukskriven från skolan när resan började närma sig. Jag ville inte ställa in allt, men jag ville inte heller förlora den lilla kraften jag hade. Hur gör man ens, hur vet man ens, hur kan man ens förstå sig på sig själv? Hur mycket klarar jag? Ingenting? Hälften?
Men jag gjorde det. Nog sov jag större delen av tiden i bilen och somnade så fort vi slog upp dörren till vår stuga. Men jag gjorde det. Och det är väl det det handlar om i slutändan, att även om vägen dit var krokig så gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle klara. Jag har misslyckats med massa saker i det sista. Alldeles för mycket känns det som, men då och då får jag påminna mig själv om att det här - det här klarade jag faktiskt. Och om det då bara är en sak så är det banne mig den saken jag klarade.
Och jag kommer alltid att minnas det första glädjeruset, den första kicken på flera veckor (om inte månader) som den som jag fick på vägen upp för Glymur. Glymur är då Europas största vattenfall och för intet vetande (oss) så tar det en hejdundrande lång tid att ta sig dit. Timmar faktiskt. Men jag knöt min rosa regnjacka runt midjan, tog ut mina hörlurar ur öronen och började gå så bestämt jag bara kunde.
Eftersom att jag hade bestämt mig för att göra det här, så började jag till slut springa. Över stockar där forsen rann under, på bergsväggar där man fick hålla sig fast vid ett litet snöre och det var allt så ljuvligt. Aldrig har jag tidigare upplevt något så makalöst. Att tillslut sen få nå toppen, sätta sig med benen dinglade nedför det 200 meter branta fallet och känna att jag är faktiskt en del av världen. Det är fint. Det kommer jag alltid att minnas.

26 augusti 2016

En lista om tid + vecka 34 i bildform.

Vad är ditt förhållande till tid?
Det är komplicerat, ytterst komplicerat.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Sådär riktigt tidigt, runt fem. Men brukar bara vara uppe någon kvart där och kika lite på molnen och morgondisen. Så det får nog bli en timma efter att en vaknat. Då brukar allt kännas rätt okej.

Vilken är den bästa veckodagen?
Något i mig vill säga torsdag, men har alltid ogillat torsdagar även om jag är född på en. Torsdagar känns bara som en utdragen onsdag. Men onsdag dock! Man inser att man har klarat sig igenom en halv vecka. Eller söndag. Söndag är vila och matlagning och målning och förberedelser. Söndag är bra.
Når går tiden som snabbast?
När jag pratar med någon jag älskar eller sitter med photoshop. Lite samma sak.

När går den som långsammast?
Under genomgångar när ämnet börjar bli riktigt segt och det känns som att det tar tio minuter för att klockan ska slå en minut, typ. Eller när man väntar på att någon ska svara.

Hur länge tar det för dig att sminka dig?
Det beror väl på antar jag, men en vardag är det väl runt tjugo minuter.

När vaknar och lägger du dig på vardagar?
Lägger mig (stirrar i taket, petar på mobilen, petar på allt i min närhet) gör jag väl vid tio numera. Lägger mig (lägger mig på riktigt) då vid elva-tolv. Vaknar gör jag fyra, åtta och tio utan alarm. Sju annars.
Vilken tidsepok skulle du vilja leva i?
Alltså man kommer ju aldrig undan kvinnoförtryck, eller förtryck allmänt, så känns ganska oskönt vad jag än väljer. Men kanske någon gång under renässansen? Sjukt mkt kultur?

Äter du snabbt eller långsamt?
Under press äter jag snabbast (ni som motsäger har bara aldrig sett det), men annars relativt långsamt.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Att skapa när man är riktigt inspirerad eller bara generellt INTE har en kreativ spärr. Och att typ dricka? Dricka massa vatten liksom, känns så bra för kroppen och numera är jag ständigt törstig. Bra grej.

Vad gillar du minst att lägga ner tid på?
Välja kläder. Även om det tar upp otroligt mycket av min tid.
Vad skulle du gärna ha mer tid till?
Att känna mig okej.

Vad gjorde du för tre timmar sen?
Hade lunch, satt i matsalen. Åt. Drack. Slötittade igenom medier.

Vad händer de kommande tre timmarna?
Vila, vila, vila. Skriva lite, dricka iste och lägga upp nästa vecka för mig. Och lyssna igenom min Release Radar lista, så galet bra grej. Hittar massa ny musik där. Bra där spotify.

25 augusti 2016

Ur min anteckningsbok del 5

Allt exploderar och hela min värld faller plötsligt.
Allt syre krymper, jag klättrar högre upp för att få luft.
Händerna blöder, mina knogar är fulla av skrapsår.
Jag fortsätter att klättra.
Höger fot framför vänster, om och om igen.
Tills jag slinter.
Vänster fot bakom höger och jag faller ner
och jag tror att jag inte har något kvar att säga.
Men så öppnar jag munnen och plötsligt -

så har jag allt att säga.

24 augusti 2016

Trädgård i b/w.

En liten del av farmor och farfars trädgård i svartvitt.
SparaSpara

23 augusti 2016

Att leva under stormar, snöfall och vind.

När det känns som att varje steg du tar
Tyder på att inget är som det borde vara
När det känns som att varje andetag du tar
Är ett kvitto på hur svårt det är att faktiskt andas
När det känns som att synen av solljus
Begraver dig levande under dess strålar

Få mig då att känna mig levande
Oavsett om solen lyser eller inte
Låt mig få leva under åskskurar
Under stormar, snöfall och vind
Stanna kvar, stanna här
Låt mig få vara levande med dig
Mitt i stormen

Bortglömda vattenfall och trästugor.

08:47. Vaknar i den lilla trästugan vi har hyrt för dagarna på Island. Vrider på huvudet. Trä. Trä. Överallt, lite som en retro-fjällstuga. Men så rullar jag upp min gardin och det är allt annat än fjällen. Och samtidigt precis som fjällen. Berg som breder ut sig framför mig, mark av aska och magma, luft mer påfrestande än poesi.
Plockar ihop alla mina saker, ser till att allt är laddat och redo. Smyger ut och äter frukost med de andra, låter teet bränna på tungan medan en underbart lustig fågel med ett läte likt något dataprogrammerat kvittrar utanför.
Vi åker längst Islands västkust, letar efter allt det ingen annan ser. Dit ingen annan orkar åka. Hittar ett hus med tillhörande fårhage. Pratar lite med bonden på blandad isländska och engelska, kryper runt bland fåren medan min far står på vakt redo att skrika när vi ska springa om baggen kommer. 

Vi sätter oss ner vid en fors, en hund kommer och håller vakt på oss. Islands alldeles egna poliskår. Vi sitter tio meter ifrån varandra, jag i skräddare med mitt stativ framför mig, pappa med ett stormkök och en kämparglöd för mat utan dess like och Axel under en bro där han ligger raklång med kameran. Ler för mig själv när jag inser hur tyst det är. Bara naturen dånar och skriker, precis som det ska vara.

(Tills pappa tappar en av kastrullerna i forsen och offrar sig själv genom att kasta sig ut efter den. Helt klart top fem bästa jag sett hittills.)
Vi inser att bonden har ett vattenfall placerat precis bakom sitt hus, gömd från omgivningen så pass bra att man bara ser den om man står rätt nära. Jag och Axel börjar placera stenar i forsarna så att vi kan ta oss dit. Klättrar, kravlar oss fast vid den branta gräsbacken och till slut står vi framför det. Helt orört, bara för oss i stunden - sen sitt eget för resten av all tid.
Just det här stället var också något av det bästa med resan. Att bara hitta det. Kunna gå riktigt nära, spendera timmar där, vänta in fåglar som pryder himlen innan man tar ett kort, vänta in nästa stund.

12 augusti 2016

Kirkjufellsfoss

En dag valde vi att ta oss mot den västra kusten för att se fiskebodar, ännu fler vattenfall och lite mer stadsbygd (vi undvek mer eller mindre huvudstaden). Här pryddes marken av slingriga vägar som påminde om Norge, grön mossa som påminde om våra skogar och vattendrag som liknade något ur Vattnadal i Sagan om Ringen. Skön kombination ändå.
Här tror jag bestämt att vi var i två timmar. Gick omkring, försökte balansera på stenar ute i vattnet, kröp in bakom vattenfallen. Far min lyckades till och med ramla ner i det hela, det var en ljuvlig syn. Faktiskt.
När vi hade testat alla vinklar och letat fram alla kryphål klättrade jag och Axel upp på den högra sidan om fallen och satte oss i gräset mitt i branten och njöt av solen, bytte objektiv med varandra och försökte få fram så lika bilder som möjligt från samma vinkel med olika kameror. En lugn stund framför något så, så, så fartfyllt. 

11 augusti 2016

Is, is och Jökulsárlón.

Jökulsárlón! Detta är då en plats som ligger rätt mycket till öster på Island. Efter lite googlade och en hel del pizzaätande på Dominos bestämde vi oss för att hit ska vi åka. Det fanns ju liksom späckhuggare och sälar och allt där. Efter sista tuggan började vi resan, mil efter mil körde vi genom ödemark fylld av aska och lava. Den inkopplade mobilen spelade Game of Thrones soundtrack och känslan går knappt att beskriva.
Efter många tvivel och tvekan hittade vi ändå dit, och om det var värt det. Att få följa Vatnajökulls konturer och se glaciären strömma fram mil efter mil, meter efter meter är en galen upplevelse. Att se hur den bara väller fram likt en våg. Samtidigt låg det mycket vemod i att se hur mycket av den som har försvunnit och smält.
Här satt vi, jag och Axel, på perfekt rundade stenar i skräddarställning med varsitt stativ med varsin kamera på. Var Axel på väg att ramla i det iskalla vattnet för att han skulle arrangera ett isblock med ena foten av stativet? Kanske. Slickade jag på is som är äldre än typ allt? Kanske.
Här stannade vi hela kvällen tills den lilla sol vi faktiskt kunde se gick ner och byttes ut av ösregn. Då sprang vi mot bilen med kamerorna under jackorna och ett leenden som gick från öra till öra.

10 augusti 2016

Skógafoss + íslenskir hestar

Om jag ska vara ärlig så var något av det absolut bästa med resan till Island dessa figurer. Islandshästar! Alltså detta är ett koncept jag verkligen, verkligen gillar. Blev bästis med minst fem stycken och det var något av det finaste jag varit med om. Vilda. Hästar. Krama. Och. Hålla. Om. Vilda. Hästar. Förstår ni hur bra?

En annan megabra grej var ju också vattenfallen. Jag tänkte mycket när vi var där på hur bönder och ägarna av marken så lätt skulle kunna göra alla dessa till en turistattraktion och ta betalt för dem. Men det är så fint att det inte är så, inte någonstans. Allt är fritt, precis som det ska vara. Det gav mig hopp. 
Skógafoss är då ett vattenfall som ligger i söderkanten av Island. Här stannade vi till efter att vi besökt och blivit dyngsura av Seljalandsfoss. Mitt kamerabatteri började då till min chock att blinka och jag slogs av panik då jag hade glömt både laddare och extrabatteri, och att köra en svängom på fyra timmar tillbaka till stugan var ingen av oss heltända på.
Men, hör och häpna, jag lyckades att spara på den lilla batteritiden jag hade kvar för resten dagen. Sjukt antiklimax men spännande grej, inget jag rekommenderar dock. Ha med er ett extrabatteri och var helst inte morgontrötta.
Häst-bästis och någon lycklig rackares trädgård.
Bästa stunden med hästarna var när jag stod och kramade en och fem stycken andra bildar en sorts cirkel runt, pappa ropade försiktigt att snart inser dem att jag inte har något att äta och d... men hann inte komma längre förens jag kände hur en började nafsa på min halsduk. Inte lika mycket bästisar efter den incidenten. Men alla är väl hungriga antar jag.

9 augusti 2016

Gullfoss + konsten att må bra även när man blåser bort.

Hej där. Det var ett tag sen. Men det är okej. Kul att jag är här iallafall (försöker skriva det på det minst narcissistiska sättet jag kan). Det är den nionde augusti vilket betyder att jag fyller 18 om arton dagar!!! Skoj skoj skoj. Men det betyder också att det var exakt tre månader sen jag kom hem från Island. Och justa, jag var på Island! Den kommande tiden tänkte jag visa en hel del därifrån. 
Klockan var fyra på morgonen när pappas alarm ringde och jag muttrade något i stil med att jag faktiskt, FAKTISKT, måste sova minst tre minuter till för att det skulle kännas okej. Efter det tog vi (jag, pappa och min alldeles egna syssling Axel) oss till Köpenhamn och tillslut också ett flyg.
Vi fick tag på vår hyrbil och började genast leta guldkorn. Ett av ställena vi hittade var den här, ish, bergsväggen. Den innebar en tids klättrande och mycket tutande från andra bilar men när vi kom upp var det mer än värt det. Det var nog det bästa, när man hittade vackra platser dit inga andra människor åkte.
 
Ett ställe det befann sig alldeles för många människor för vår smak dock var Gullfoss. Vackert, men otroligt mäktigt. Där satt vi med kängor, raggsockor, fleecetröjor, regnjackor, mössor, vantar och halsdukar. Samtidigt fick vi veta att det var den varmaste helgen hemma i Sverige. Gött. Men det var mysigt att få sitta där under alla kläder och bara kika in i kameran och känna att man är alldeles själv där.