30 augusti 2016

Att förklara något oförklarligt.

Drar upp benen mot magen. Lutar huvudet bakåt och låter mig själv andas in hela världen och sen andas ut hela mig. Gör om det en gång, en gång till, fem gånger till. Kom igen Hanna. Skriv, skriv även om det gör ont. Skriv även om vokaler får dig att skaka och konsonanter får dig att fly. Det är inte så farligt egentligen. Ingenting är speciellt farligt om man sätter det i rätt kontext, men det känns så.

Okej. Kom tillbaka Hanna, kom tillbaks. Skriva. Vad känner jag? Går i baklås.

Försök en sista gång nu. Sätt ord på det, låt fingrarna smeka tangentbordet i ett oskyldigt drag. Shack matt, och du har fingertopparna vid kanten av dina känslor. Kom igen.
Jag måste stå, stå helt stilla. Inte röra mig en millimeter. Det är rörelsesensorer som alla är inställda på radien runt min kropp vart jag än går. Blickstilla, står jag och stirrar framåt. Mina ögonfransar snuddar vid mina kinder så varsamt och lätt när jag blinkar. Får inte röra mig. Men då. Då plötsligt. Då händer det.

   Du kommer emot mig. Dina steg är bestämda och din rygg rak. Kom inte ett steg närmare, kom inte ett steg närmare, viskar jag för mig själv. Tar du ett till steg mot mig, har jag inget val. Förstår du inte att jag inte har något val? Du tar ett steg till. Som ett barn som testar hur nära den vågar gå en främling. Du ser om marken håller och tar ett till självsäkert steg.
   Stanna, stanna, försöker jag skrika men det blir till en viskning. Allt blir till en viskning, det finns ingen varningsskylt över mig. Varför finns det ingen varningsskylt? Du är trettio centimeter från mina sensorer, och jag tänker en sista gång att du kanske stannar nu. Du kanske ser paniken i min blick. Du tar ett steg till och jag försöker säga med min blick att du slutar existera om du kommer en centimeter närmre nu.
   Och då lyfter på du foten, jag grips av sorg och ilska. Jag knyter min nävar så hårt jag kan och låter tänderna slå i varandra. Och jag kastar mig själv, kastar mig själv bakåt så långt bort från dig jag bara kan. Måste rädda dig. En av oss kommer att explodera. Jag, eller du.

Men jag skulle aldrig tillåta att det var du, det vet du väl. Så det blir jag. Det måste bli jag. Det är jag. Det har alltid varit jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar