28 augusti 2016

Glymur + att klara sig.

Då var det dags. Sista inlägget om Island för den här gången. Jag hoppas verkligen att jag tar mig dit igen, det finns så mycket kvar att se och så mycket mer luft att andas där. 
Mitt största hinder när jag gjorde den här resan var ork. Helt klart ork. Detta var planerat långt tillbaka men jag hade just blivit sjukskriven från skolan när resan började närma sig. Jag ville inte ställa in allt, men jag ville inte heller förlora den lilla kraften jag hade. Hur gör man ens, hur vet man ens, hur kan man ens förstå sig på sig själv? Hur mycket klarar jag? Ingenting? Hälften?
Men jag gjorde det. Nog sov jag större delen av tiden i bilen och somnade så fort vi slog upp dörren till vår stuga. Men jag gjorde det. Och det är väl det det handlar om i slutändan, att även om vägen dit var krokig så gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle klara. Jag har misslyckats med massa saker i det sista. Alldeles för mycket känns det som, men då och då får jag påminna mig själv om att det här - det här klarade jag faktiskt. Och om det då bara är en sak så är det banne mig den saken jag klarade.
Och jag kommer alltid att minnas det första glädjeruset, den första kicken på flera veckor (om inte månader) som den som jag fick på vägen upp för Glymur. Glymur är då Europas största vattenfall och för intet vetande (oss) så tar det en hejdundrande lång tid att ta sig dit. Timmar faktiskt. Men jag knöt min rosa regnjacka runt midjan, tog ut mina hörlurar ur öronen och började gå så bestämt jag bara kunde.
Eftersom att jag hade bestämt mig för att göra det här, så började jag till slut springa. Över stockar där forsen rann under, på bergsväggar där man fick hålla sig fast vid ett litet snöre och det var allt så ljuvligt. Aldrig har jag tidigare upplevt något så makalöst. Att tillslut sen få nå toppen, sätta sig med benen dinglade nedför det 200 meter branta fallet och känna att jag är faktiskt en del av världen. Det är fint. Det kommer jag alltid att minnas.

2 kommentarer:

  1. Så flott skrevet Hanna🙏🏼 -glad i deg! Klem fra Bente

    SvaraRadera
  2. Jag har inte läst din blogg på evigheter, men wow. Sluta aldrig skriva, Hanna! Jag tänker på dig ofta <3
    /Lina Cucca

    SvaraRadera

Skriv en kommentar