25 september 2016

Ur min anteckningsbok del 10

Lyssnar nästan inte på musik längre, kan inte lyssna på dagarna.
Dagen gryr och allt vaknar till liv; luften, solen, regnet, åskan, vinden.
Allt vaknar och allt lever till ljudet av bin och skator, till ljudet av flickan som gråter och pappan som kramar om henne. Till ljudet av pojken som skriker mot träden, som skriker och svär och skriker. Ber om en ny chans, det är allt han ber om och hela världen skriker i takt med honom.
Allt vaknar till liv, men jag vaknar aldrig.
Ljudet av musik i dagsljuset är överväldigande, det når inte helt fram till mig.
Så jag lyssnar på ord istället. Min historik är full av människors historier. Av deras sår som skurits upp igen, av deras år präglade av misstro, av deras skratt som får kanten av min läpp att dra på sig.
Lyssnar på poesi om och om och om igen till solen går ner och världen tystnar.
Och hör, flickan har slutat gråta och pojken skriker inte längre.
Då, då äntligen, kan jag lyssna till ljuva melodier igen.
Då är jag fri igen.

22 september 2016

Idag.

Idag är jag trött. 
Idag vill jag inte lämna mitt rum. Idag ser jag ingenting, inte ett skvatt. Färg är bara färg och himmelen är bara himmelen. Allt är vad det är och inte mer än det. Och det suger. Det suger att inte se allt, att se så mycket mer. Att bara se på ytan av allt. För att huvudet är för trött för något annat än det. Usch. 
Idag är jag trött.

14 september 2016

Om onsdagen i mitt huvud.

Solen lyser och himmelen är klarblå. Mina växter solar sig i fönstret och blir kyssta av skenet och värmen. Här, just här i mitt fyrkantiga rum med fyra väggar och golv och tak - här är jag okej. Men det är inte jag, det var inte jag. När jag mår som bäst är jag ute ur mitt rum, jag är ute och går, jag träffar människor, jag fotar, jag ser saker och jag andas mer än bara syre. Här inne, här är jag rätt ensam och fotar bara mig själv och mina plantor. Men tanken, tanken på något annat än just det här gör mig skräckslagen.

Jag plockar upp mobilen 09:47 och dricker flera klunkar vatten. Pappa sätter sig på det som brukade vara min fåtölj men nu agerar hylla/klädhängare. Pratar en stund, kommer bara ihåg den meningen han precis har sagt. Pappa åker iväg och jag lutar huvudet bakåt. Kollar på klockan, den är 10:58 och min mobils stegräknare säger att jag har tagit sex steg idag. Slänger benen över kanten av sängen och känner hela världen vid mina tåspetsar. Börjar försiktigt skaka och drar långsamt upp benen igen. Farligt.
Sitter med datorn i famnen, fortfarande kvar i sängen. Klockan visar 16:48, det står tre tomma tekoppar på golvet och Sokos We Might Be Dead By Tomorrow har spelats om och om och om igen sen jag vet inte när. Himlen är fortfarande blå och solen skiner fortfarande. Jag öppnar fönstret och det känns som att jag har sprungit ett marathon. Farligt, viskar jag för mig själv. Det är så mycket som blir farligt som inte borde vara det ibland.

13 september 2016

Ur min anteckningsbok del 9

Jag går antingen med axlarna uppe vid öronen eller med dem släpande en kilometer efter mig.
Vågar inte se en enda människa på gatan i ögonen, varje sekunds ögonkontakt med någon jag inte är säker med sliter sönder min bröstkorg och håller ett hårt grepp om mina lungor. Ser plötsligt någon jag känner igen framför mig och räknar till tre och släpper allt jag är, den jag är. Du hejar, kramar om mig och jag försöker le men har glömt bort hur man gör.
   ”Nu mår du väl bättre, det gör du väl?”, det är ett sådant hån hela den frasen. Hela den frågan, ett hån mot den jag är och jag går av mitt itu. Sätter händerna på höfterna i ett desperat försök att hålla ihop mig själv.
   ”Jadu, ja men så är det väl” svarar jag medan hjärtat skriker i femton olika tonarter. Vi säger hejdå, du fortsätter åt ditt håll och jag åt mitt. Förutom att jag inte alls fortsätter. Jag faller ihop och kan inte ta mig upp. Försöker hitta hjälp men ingen verkar se att jag har gått sönder. Kommer inte upp hur jag än försöker.


”Jag kommer hem lite senare idag” smsar jag hem.
SparaSpara

11 september 2016

Om böcker och kroppens uppoffringar.

Ny dag igen. Fy vad skönt. Alltså på riktigt, det faktum att tiden går fort nu ger mig ett sådant otroligt lugn. Snart, inte jättesnart men snart åtminstone, har jag liksom gjort en tredjedel av mitt sista år på gymnasiet. För att få tiden att gå lite lite fortare än vad den redan gör lyssnar jag på Timbuktu, Daniel Adams-Ray, SOHN och Josh Garrels. De gör tillvaron mer okej.
På tal om något helt annat - det är sjukt hur psyket kan få en att bara släppa så mycket av intressen, passioner och hobbys när man inte hänger med helt. Lite som att kroppen gör uppoffringar när man är sjuk, väljer att sluta producera någonting för att kunna hålla ihop något annat. Det är nog lite samma sak med psykisk sjukdom. Så min hjärna valde att släppa läsandet helt och hållet för ett halvår om inte mer för att jag skulle orka annat. Som tur var lyckades jag utveckla ett nytt intresse i odling, så försöker avla fram så bra ekollon nu som möjligt för att plantera små ekollonträd.
Denna galna bok (galen som i jag är fast efter en sida) har trollbundit mig. Blev tipsad om den av en kompis så köpte även Roxanes Bad Feminist som jag har kollat på ett tag. Behöver böcker i mitt liv likaväl som jag behöver syre tror jag. Jag lyckades även att lägga rabarber på Floras nya bok Stanna, så galet nöjd är jag ja.
SparaSpara

10 september 2016

Två haikus, en dikt och en cinquain.

En haiku om bortglömd kurragömma
Ett två fem tjugo
Kom, kom fram var du än är
Du är inte här
En haiku om tillit
Växer, gror, mot dig
Ett grepp om min hals, klipp klipp
Oj, här ligger jag
En dikt om klarsyn
Jag ska berätta om vem jag var, om vem jag ville bli
Om alla mina drömmar, om min dåvarande gestalt
Hur jag såg livet genom en kristall som gjorde mig smärtfri
Såg femtontusen versioner av allt
Jag ska berätta om hur jag tappade kristallen
Om hur jag nu bara såg dig lämna mig ensam i hallen
En cinquain om ångest
Åska
Iskall och bitter
Springer, skriver, svär
Men åskan kommer ikapp
Ensam

5 september 2016

Ur min anteckningsbok del 8

Hej på er. Det blir mycket sånt här just nu, sånt här ur min anteckningsbok. Men det är helt enkelt det enda jag kan haspla ur mig just nu. I en form för att kunna läka, för att kunna klättra upp ur gropar som hade fyllts upp med jord för länge sen. Viktig sak att säga bara, jag skriver inte mina texter, skildringar av mitt mående etc, INTE, för att på något sätt skryta med mina känslor eller att romantisera själva grejen att må dåligt. Det är inte vackert att må dåligt även om en del hävdar det. Jag skriver för att få ut det, för att förstå mig själv, för att kunna släppa och få aha-a Viktigt bara att påminnas om att det görs med ödmjukhet inför mig själv och andra som befinner sig i liknande situationer och inget annat. Okej, bra.
Ett skiljetecken på en mening som redan hade skrivits
Det bröt sig in, utan någon som helst förvarning
Likt läkaren som ska leverera dåliga nyheter
Likt polisen som knackar på föräldrarnas dörr mitt i natten
Det var ett rop på hjälp, men du misstog det för kärlek
Du glömde bort att röd inte bara är färgen för kärlek
Utan också färgen som skildrar ett stort, stort krig
Det fanns inget fint med att gå till krig
Även fast vi intalade oss det varje morgon
Vi gör något fint, snälla låt oss göra det till något fint
Det var ett skiljetecken på en mening som redan hade skrivits
Du var ett skiljetecken på en mening som redan hade skrivits

4 september 2016

Ur min anteckningsbok del 7

Ödemark
Sitter vid kanten av ödemarken med storstadsljus och flimmer framför mig
Med tomma leenden och hatfyllda blickar, med ljud och ljud i överflöd
Jag sitter kvar, dinglar med benen över stupet som skiljer oss åt
De vet inte hur bra luften är här uppe, de föredrar den varma tjocka luften som stoppar om en
Jag vill ha den som det går hål på om man pratar, den som inte ser till mina känslor
Den som varken håller om mig eller gör mig varm, den som viskar och trollbinder
En vind kommer och blåser bort alla mina tårar och får mig att tro att de aldrig existerade
För visst, visst är det skönt här uppe i kylan? Visst är det där jag ska vara?
Visst, visst har jag inget annat val? Än att vara just här?
Jag mumlar det för mig själv tills det blir ett mantra och till slut börjar jag torka bort mina egna tårar
Inbillar mig själv att de aldrig fanns där
De finns inte

3 september 2016

Ur min anteckningsbok del 6

Flickan som blev ett toppsegel
Hon är så vacker, så graciös - så enkel men så komplex
Flyter i vinden, är vinden
Hon är tecknet på att vind finns, hennes existens utgör resten
Utan henne skulle vi inte se det andra
Hennes sinne är lätt likt ett barns, men med ett djup som aldrig kommer att finnas igen
Ljuvt flyger det med vinden och formas inte av något
Bryter sig så som hon själv vill och hon kanske låter dig flyga ett tag med henne
Kanske till och med låter dig vara med och känna på den fasliga stormen som drar i henne

Men hon är ett toppsegel så, snälla, låt henne flyga iväg nu
SparaSpara

1 september 2016

...and we'll forget the sun in his jealous sky.

Hej. Har inte så mycket viktigt att säga här idag, inget alls faktiskt. Men det kanske blir bra ändå. Jag är mest ledsen idag. Men det är okej. Då kan man sitta framför spegeln och sminka sig fint och ta självporträtt i motljus. Och så kan man ringa en vän hulkande och snörvlande som en kvart senare kommer över för att kramas, prata och äta pasta.
Och så kan man också beställa nya böcker!!! Det gjorde jag idag i alla fall och det ska bli så bra. Bland annat Floras nya bok. Det kommer bli fint. Känslan av nya böcker är så bra och om man inte gillar böcker så kan man ju beställa kläder istället. Det är nästan lika kul som böcker tycker jag.
Man kan också lyssna på Eva Cassidys version av Fields Of Gold. Om och om och om igen. Fler gånger än man egentligen borde. Så många gånger att ens pappa kommer in på ens rum och snällt frågar om en kan byta låt någon gång. Andra låtar som jag har behandlat så de senaste dagarna (samt förstört för min familj) är Believe av Mumfors & Son's, Viktoria av Maria Mena och Like the Wheel med The Tallest Man On The Earth. Tips.