14 september 2016

Om onsdagen i mitt huvud.

Solen lyser och himmelen är klarblå. Mina växter solar sig i fönstret och blir kyssta av skenet och värmen. Här, just här i mitt fyrkantiga rum med fyra väggar och golv och tak - här är jag okej. Men det är inte jag, det var inte jag. När jag mår som bäst är jag ute ur mitt rum, jag är ute och går, jag träffar människor, jag fotar, jag ser saker och jag andas mer än bara syre. Här inne, här är jag rätt ensam och fotar bara mig själv och mina plantor. Men tanken, tanken på något annat än just det här gör mig skräckslagen.

Jag plockar upp mobilen 09:47 och dricker flera klunkar vatten. Pappa sätter sig på det som brukade vara min fåtölj men nu agerar hylla/klädhängare. Pratar en stund, kommer bara ihåg den meningen han precis har sagt. Pappa åker iväg och jag lutar huvudet bakåt. Kollar på klockan, den är 10:58 och min mobils stegräknare säger att jag har tagit sex steg idag. Slänger benen över kanten av sängen och känner hela världen vid mina tåspetsar. Börjar försiktigt skaka och drar långsamt upp benen igen. Farligt.
Sitter med datorn i famnen, fortfarande kvar i sängen. Klockan visar 16:48, det står tre tomma tekoppar på golvet och Sokos We Might Be Dead By Tomorrow har spelats om och om och om igen sen jag vet inte när. Himlen är fortfarande blå och solen skiner fortfarande. Jag öppnar fönstret och det känns som att jag har sprungit ett marathon. Farligt, viskar jag för mig själv. Det är så mycket som blir farligt som inte borde vara det ibland.

1 kommentar:

Skriv en kommentar