25 september 2016

Ur min anteckningsbok del 10

Lyssnar nästan inte på musik längre, kan inte lyssna på dagarna.
Dagen gryr och allt vaknar till liv; luften, solen, regnet, åskan, vinden.
Allt vaknar och allt lever till ljudet av bin och skator, till ljudet av flickan som gråter och pappan som kramar om henne. Till ljudet av pojken som skriker mot träden, som skriker och svär och skriker. Ber om en ny chans, det är allt han ber om och hela världen skriker i takt med honom.
Allt vaknar till liv, men jag vaknar aldrig.
Ljudet av musik i dagsljuset är överväldigande, det når inte helt fram till mig.
Så jag lyssnar på ord istället. Min historik är full av människors historier. Av deras sår som skurits upp igen, av deras år präglade av misstro, av deras skratt som får kanten av min läpp att dra på sig.
Lyssnar på poesi om och om och om igen till solen går ner och världen tystnar.
Och hör, flickan har slutat gråta och pojken skriker inte längre.
Då, då äntligen, kan jag lyssna till ljuva melodier igen.
Då är jag fri igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar