4 september 2016

Ur min anteckningsbok del 7

Ödemark
Sitter vid kanten av ödemarken med storstadsljus och flimmer framför mig
Med tomma leenden och hatfyllda blickar, med ljud och ljud i överflöd
Jag sitter kvar, dinglar med benen över stupet som skiljer oss åt
De vet inte hur bra luften är här uppe, de föredrar den varma tjocka luften som stoppar om en
Jag vill ha den som det går hål på om man pratar, den som inte ser till mina känslor
Den som varken håller om mig eller gör mig varm, den som viskar och trollbinder
En vind kommer och blåser bort alla mina tårar och får mig att tro att de aldrig existerade
För visst, visst är det skönt här uppe i kylan? Visst är det där jag ska vara?
Visst, visst har jag inget annat val? Än att vara just här?
Jag mumlar det för mig själv tills det blir ett mantra och till slut börjar jag torka bort mina egna tårar
Inbillar mig själv att de aldrig fanns där
De finns inte

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar