13 september 2016

Ur min anteckningsbok del 9

Jag går antingen med axlarna uppe vid öronen eller med dem släpande en kilometer efter mig.
Vågar inte se en enda människa på gatan i ögonen, varje sekunds ögonkontakt med någon jag inte är säker med sliter sönder min bröstkorg och håller ett hårt grepp om mina lungor. Ser plötsligt någon jag känner igen framför mig och räknar till tre och släpper allt jag är, den jag är. Du hejar, kramar om mig och jag försöker le men har glömt bort hur man gör.
   ”Nu mår du väl bättre, det gör du väl?”, det är ett sådant hån hela den frasen. Hela den frågan, ett hån mot den jag är och jag går av mitt itu. Sätter händerna på höfterna i ett desperat försök att hålla ihop mig själv.
   ”Jadu, ja men så är det väl” svarar jag medan hjärtat skriker i femton olika tonarter. Vi säger hejdå, du fortsätter åt ditt håll och jag åt mitt. Förutom att jag inte alls fortsätter. Jag faller ihop och kan inte ta mig upp. Försöker hitta hjälp men ingen verkar se att jag har gått sönder. Kommer inte upp hur jag än försöker.


”Jag kommer hem lite senare idag” smsar jag hem.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar