4 oktober 2016

And the rooftop children cried / Fjärde oktober.

Vaknade 07:01 och undrade varför jag aldrig stänger av alarm när jag är ledig. Sov tre timmar till och stirrade upp i taket en till. Låser upp mobilen och råkar låsa upp min bröstkorg samtidigt. Alla människor, alla intryck, alla ord, allt: fel fel fel. Stänger av mobilen och stänger av mig själv. Tittar på sju avsnitt till av serien jag kollar om för fjärde gången.
Sträcker upp handen till min hals, fingrar på halsbandet jag fick för några nätter sen. Tänker på hur jag ska få låta det hända runt min nacke tills det skaver. För detta är det första på länge som betyder något. Som får mig att betyda något. Det är irrelevant och ologiskt men det spelar ingen roll. Tänder några ljus och undviker min spegelbild. Har möblerat om så att spegeln är för låg för att kunna se sitt ansikte, har möblerat om, har möblerat, har. Orden tar slut för dagen igen, begraver huvudet i väggen, sluter mina ögon och stannar där ett tag.
Lyfter på huvudet och hör barnet som skriker och slåss. Mamman som springer. Pappan som gråter. Min ögon är fortfarande slutna. Stannar i min verklighet ett tag till. Bland alla hjärtskärande rop på hjälp. Öppnar ögonen och allt är tyst. Undrar varför ingen hör det jag hör. Blundar igen men allt är borta.


Noah's Nameless Wife - Bryan John Appelby

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar