27 november 2016

Fyra från en söndag.

En söndag i Julita med den svarta faran Eliott (och Hanna).
Halloncupcakes med vitchoklad-frosting dagen till ära, här är receptet.
En till Hanna.

26 november 2016

Det är lördag.

Det är lördag, fast det känns inte som det
Någon annan lördag, i en annan tid
Det kanske var veckor, månader sen
Minns inte längre
Men något i mig gick sönder den lördagen
Eller var det kanske en måndag, en onsdag?
Oavsett, så har det fortfarande inte lagats
Sitter här på mina knän mot ett kallt golv
Med alla mina delar i min famn
Väntar på att någon ska hjälpa mig att ställa allt till rätta
På något som lyfter upp mig igen

På någon, något som försiktigt
Lägger ut alla hörnkanter på pusslet igen
Istället för att börja pussla inifrån och ut
För att sedan inse att motivet inte var något för dig

17 november 2016

Torsdagsporträtt och sånt jag tänker på.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark.

Faller igenom mig själv fem gånger tills jag inte längre vet vem jag är. Faller förbi dig tio, elva, tolv gånger, en gång till bara för att det gör så himla ont. Fortsätter tills du bara är ett annat ansikte, en av alla andra, en i mängden av alla röster som jag inte längre hör. Vet knappt längre vem du är heller.

Min kropp är ett litet skal och smärtan trycker sig tätt intill skalets kanter, precis under huden ligger den och pressar sig mot mig. Viskar, skriker och rispar allt vad den kan. Den krälar och kryper och jag får ingen luft. Jag ser mig omkring men det är ingen här. Hur kan det vara så tomt samtidigt som det kännas som att min kropp rymmer alla dessa liv? All min smärta och sorg har sitt eget liv, all min kärlek och passion har sitt eget liv, all min vrede och glöd har sitt eget liv.

Och här någonstans, mitt i allt detta, ska också jag finnas till. Jag känner mig utplånad av mig själv. Mig själv, min största fiende. Detonerar men ingenting händer. Skriker men ingenting hörs. Slåss men ingenting syns. Försöker att sträcka mig, bara en sista gång, men mina armar är svaga och ben trötta. Mitt hår luktar efter den rök som omger mitt skinn. Mina knogar vitnas och jag släpper taget.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark. Plötsligt inser jag att jag inte drömmer och jag exploderar högt och tydligt, skriker skarpast av dem alla och slåss med allt jag har.
SparaSparaSparaSpara

16 november 2016

Viker ihop mig själv eller något sådant.

Det är onsdag idag och idag står jag utanför min kropp. Ser på mig själv, ser hur jag sakta sakta öppnar ögonen även fast kroppen stretar emot. Ser hur dagen öppnar upp sig och hur jag själv viker ihop mig. Centimeter för centimeter, håller om mig själv och krymper femton sexton centimeter. Oskar Linnros och Daniel-Adams Ray sjunger för mig. Allting är glömt. Ingenting rör mig. Du har varit borta ett tag nu och jag börjar känna mig lustig. Eller så kanske jag bara börjar komma tillbaks till mig själv, till verkligheten. Den riktiga verkligheten och inte den där lilla lådan man kan krypa in i  ibland och kalla "livet enligt mig".
Jag lyssnar: på Simple Pleasures - Jake Bugg, King of My Heart - Sarah McMillan, Time - Hans Zimmer och Um Lugar Maravilhoso från Tarzan. 
Jag läser: mest interaktivt från olika gruppchatter och Bad Feminist av Roxanne Gay.
Jag tittar: en hel del ut genom fönstret bara, så magisk dimma idag även om jag inte orkade sträcka mig längre än fönstret.
Jag funderar: på hur den kommande veckan ser ut och hur oförutsägbar jag plötslig har blivit igen.
Jag känner: att det är något nytt som håller på att hända, att även om det ligger en skräckblandad förtjusning i det oförutsägbara så är det något som håller mig fast vid förtjusningen.
Jag hoppas: att jag snart inte längre ska behöva fokusera på att andas hela tiden och börja fokusera på det jag älskar.
SparaSpara

14 november 2016

Ur min anteckningsbok del 12

När jag vaknade imorse var du där, för första gången på flera veckor. Du satt på min sängkant och tittade på mig. Jag frös till is och kunde inte röra mig. Glömde bort det där som man gör när man drar in luft i lungorna. Blundade hårt och länge men du försvann inte. Helt plötsligt var du överallt och jag begravde mig själv, drog täcket över huvudet och undrade hur allt kunde bli så kallt. Jag vet inte om jag grät. Det visste jag alltid förut, men tårarna är bara en substitut för allt jag aldrig klarade av att säga. Ditt ansikte börjar bli suddigt och mitt börjar bli skarpt. Jag fortsätter att blunda tills det bara är en dimma kvar, tills mina händer är starka igen. Jag drar sakta upp mig ut ur täcket och dimman, ut ur sorgen och ilskan. Sväljer tre tabletter och somnar om igen. Vaknar nästan tre timmar senare: du är borta men smärtan ligger kvar som en hand på min axel.

13 november 2016

Nu är jag låg, jag ser ut - jag ser in.

Idag lyssnar jag på Erin McCarleys Into The Fire och längtar tills det blir måndag igen. Att få vara i lugnet som helst plötsligt har blivit skolan igen efter all den här tiden. För fem månader sen var det mitt skärckhus, men tiden hjälper verkligen oss människor mer än vad vi förstår. Vrider på nacken, känner hur varje muskel och ben knakar, vrider sig centimeter för centimeter. Plockar genast upp min bok när jag känner att verkligheten börjar bli för mycket igen, för påträngande och närvarande. Tomt.
Den här veckan har jag läst "Det är inte jag, det är du" av Mhairi McFarlane. Hon skriver så lätt, det blir så hälsosamt för själen liksom. Jag har tidigare läst hennes bok "Från och med du" som förvisso liknar denna något otroligt, men hennes förmåga att blanda humor med kärlek får en att tro att livet faktiskt kan knuta upp vissa knopar bara av sig själv - att allt kanske inte är så svart och vitt som man kan tro ibland. Själva boken handlar om Delia som flyr från sin trygga tillvaro i norra England för att börja ett nytt liv när allt bakom henne har raserats. Där stöter hon på dilemma efter dilemma som får henne att börja forma om sig själv, som får henne att inse att kanske har vi inte bara en enda chans i livet. Fint tycker jag. Läs den om ni har en stund över.

10 november 2016

Idag 2.

Det är torsdag och jag är inte rädd. Upprepar det för mig själv fem gånger och är fortfarande inte rädd. Säger det en gång till lite högre men ingenting ändras. Ler mer och mer för varje gång.
Idag: sov jag nio timmar, vilket är fem timmar mer än vad jag vanligtvis brukar.
Jag skriver: en psykologitenta, en analys av Hemingway och en postorderkatalog. 
Jag läser: Arvet efter dig av Jojo Moyes, och signaler. Och låttexter.
Jag lyssnar: på meet me there av nick mulvey, den passar.
Jag dricker: vatten, chaite, karamellte och mer vatten.
Jag är: faktiskt stolt över mig själv.
Jag ska: dricka fem koppar te när jag kommer hem och övervintra. Och läsa lite också om jag orkar.
Jag tycker: att tomheten börjar bli allt för påtaglig, som att jag kan känna den när jag lägger mina fingrar på min axel.
Jag vet: inte hur jag ska klara av morgondagen.
SparaSpara
SparaSpara

5 november 2016

Hon ger aldrig upp, det är inte mycket mer med det.

"Om någon tjafsar med dig, svär på allt, och låt ingen trycka ned dig för du är allt. Hoppas att du säger det du känner, att du höjer rösten om du ser något fel. Hoppas att du vågar hjälpa till, om inte du så gör nog ingen annan det. Jag hoppas att du blir kär, vill att du ska bli det många gånger för det kan ju kännas sådär. Jag vill att du minns när allting kommer omkring, så är hela världen din."

Lyssnar på Adam Tensta igen precis som i Januari. Magen knyter sig. Fingrarna skakar. Försöker ta in det han säger, låter det bli ett mantra och en predikan. Jag vill att jag minns när allting kommer omkring, så är hela världen min. Fortsätter att skölja ner min rädsla med hett te. Blundar och låter vattnet rena hela mig. Hoppas att det är lite bättre när jag öppnar ögonen igen.
Ligger kvar i sängen i flera timmar till och låter dörren vara stängd. Vet inte ens om jag andas idag, hon säger alltid till mig att jag måste faktiskt andas. Hon vrider på huvudet och frågar mig "Hanna, andas du verkligen?" och jag vet inte vad jag ska svara. Vad kallar man det när man då och då får kramp i magen för att inte en enda muskelrörelse vill lyda mig och jag häftigt måste dra efter andan?

Plockar upp en bok istället, Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane, och sitter med den i min famn i fyrtio minuter innan jag ens vågar öppna den. Började läsa den i Augusti men sen började alla bokstäver bara bli till en klump, bläddrar sakta fram till den sida jag var på. Börjar plöja och andas in hela boken så som jag brukade göra förut och jag blir till och med lycklig.
Sitter med den i timmar, tills den gråa himlen har klätt sig i ett stort mörkblått täcke och stjärnorna har börjat lysa upp det lilla som finns här ute. Stadsljuset lyser över grantopparna och berättar för mig att det är dags att sluta ögonen. Jag stannar uppe två timmar till. Gör ingenting, men något annat går bara inte. Tänker inte så mycket egentligen, sitter bara där. Försöker att rita någonting sporadiskt och håller om mig själv tills det mörkblåa täcket har bytts ut mot en svart dimma och jag låter mig själv att blunda. Det tar ett tag innan jag vänjer mig, men det är okej.
SparaSpara

4 november 2016

Att våga viska de ord du hatade.

Det här med att se saker från ett annat perspektiv än det man befinner sig i just nu, det kan jag härmed benämna mig som mästare i, har tagit examen och allt. Kommit fram till att det är helt och hållet omöjligt om man är så pass långt ner i långt inne i dimman som jag har varit och är.

Man sitter inte i en tunnel, en brunn eller ens en grop när man är så fruktansvärt djupt inne i depressionen. Det är inget man läser om i böcker eller på internet. Ingenting man snapchatar eller twittrar om. Det är inget vackert och plåster är ingenting vi ens kan överväga som hjälp längre. Platsen går knappt att beskriva. Tid och rum existerar inte, varken mörker eller ljus kan man luta sig mot. Inte ens mörker. Det är som att vara i ett vakuum utan början och slut men som samtidigt pressar sina kallar väggar mot din exponerade kropp. Så länge du blundar är det okej. Så länge du blundar är du säker - men helt plötsligt knackar verkligheten på.
Grannen som knackar på dörren medan du står och kikar, gråtandes, med fullständig panik från ett fönster på deras otåliga knackningar. Föräldern som kommer in i rummet som inte ser ditt ansikte eftersom att du har möblerat om rummet så att de ska slippa, så att de inte ska behöva se lidandet du ser alldeles för väl. Vännen som skickar iväg ett sms för att göra något gott men det enda du kan läsa är "VAD HÅLLER DU PÅ MED VARFÖR KAN DU INTE VARA LITE SOM ALLA ANDRA". I själva verket frågar vännen om du vill gå ut och fika men du kan inte alls se det. Du ser faktiskt ingenting. Och hur i all världens värld skulle du då kunna få ett fågelperspektiv på din situation, när det knappt går att bilda ett perspektiv alls?

"Vill du verkligen det här?", "Ser du inte hur bra ditt liv kommer bli?", "Du har så mycket framför dig". Alla dessa meningar, viskade om och om och om igen av alla som står utanför vakuumet. Ja jag vill det här, och nej jag ser inte hur mitt liv kommer att bli och nej jag vill inte ha något framför mig. Jag vill bara ut ifrån det här vakuumet. Kan du inte bara vara lite medmänsklig?
Men när du minst anar det, en helt vanlig dag i November så har din hand sökt sig till den där låten som du brukade må så bra utav. Och att lyssna på den känns inte som ett svek. Du dricker tre glas vatten och du är faktiskt stolt över något så mediokert som att ta hand om din kropp. Du orkar inte prata mellan fem och tolv på kvällen, men det är bara för att du orkade prata i fyra timmar konstant imorse - och du är så stolt över det.

Du står med din familj i köket vänd mot ett fönster med en nattsvart himmel när du fäller en tår för att mörkret gör så ont. Men plötsligt så inser du att du faktiskt kan se, en transparent spricka letar sig fram på himlen. Du kan se så mycket klarare nu än för några veckor sen. Och åh, det var så längesen du hade klarsyn. Helt plötsligt är du högt upp i skyn och ser ner på dig själv och vågar viska de ord du hatade. "Du har så mycket framför dig". Du vågar tro på dessa små ord och börjar leta högskolor. För du kommer att finnas kvar. För att: Du. Förtjänar. Livet.

1 november 2016

Att sova i dimma, leva och komma tillbaka.

Tisdag igen och igen och igen. Det var tisdag igår, idag och det kommer att vara det imorgon också. Men om ett tag, en dag tillslut, så kommer hela livet att vara en enda lång tisdag, jag ser fram emot den dagen. När det går att separera alla dagar och allt inte är en stor svart dimma som sjunger mig till sömns. I alla fall, jag har höstlov nu. Det behöver jag, behöver vi nog alla faktiskt. Kan knappt fatta att detta är mitt sista höstlov någonsin - hur fort allt faktiskt gått? Det är ju inte alls långt kvar tills min studentmössa kommer, tills vi börjar räkna ner på riktigt och tills jag kan säga att jag klarade det allt.
För att börja lovet med känsla och allt det så åkte jag, Martin, Lukas och pappa till Astrid Lindgrens värld där det nu under veckan är höstmarknad. Glögg, utomhusteater, små eldstäder här och där, busa med Lukas tills han kiknar av skratt och våfflor serverade med varm choklad. Det var så fint och magiskt alltihop. Annars så fortsätter jag att dricka tekopp efter tekopp och målar sida efter sida i mitt block. Det är det som är säkert och okej just nu, och på något sätt har också jag blivit okej med den tillvaron även om det finns så mycket mer jag skulle göra. Vetskapen om att jag behöver vila och göra ingenting i tre dagar efter resan igår är hemskt jobbig - jag vill ju leva leva leva. Men åtminstone vet jag att om tre dagar får jag leva igen.
Förutom att måla och dricka te försöker jag ta hand om mina växter så gott det går, sjukt svårt att ta hand om saker som växer när man samtidigt ska ha sig själv som prio ett under alla omständigheter. Inte min bästa sida att försöka balansera det där, men jag försöker. Det enda jag kan lyssna på nu när jag är ensam är lovsång och det är så ljuvligt. Att äntligen efter fem månader kunna känna att det faktiskt går att lyssna på det, så befriande. Att komma tillbaka till sitt liv. Komma tillbaka till sig själv. Komma tillbaka till den första kärleken.
SparaSpara