4 november 2016

Att våga viska de ord du hatade.

Det här med att se saker från ett annat perspektiv än det man befinner sig i just nu, det kan jag härmed benämna mig som mästare i, har tagit examen och allt. Kommit fram till att det är helt och hållet omöjligt om man är så pass långt ner i långt inne i dimman som jag har varit och är.

Man sitter inte i en tunnel, en brunn eller ens en grop när man är så fruktansvärt djupt inne i depressionen. Det är inget man läser om i böcker eller på internet. Ingenting man snapchatar eller twittrar om. Det är inget vackert och plåster är ingenting vi ens kan överväga som hjälp längre. Platsen går knappt att beskriva. Tid och rum existerar inte, varken mörker eller ljus kan man luta sig mot. Inte ens mörker. Det är som att vara i ett vakuum utan början och slut men som samtidigt pressar sina kallar väggar mot din exponerade kropp. Så länge du blundar är det okej. Så länge du blundar är du säker - men helt plötsligt knackar verkligheten på.
Grannen som knackar på dörren medan du står och kikar, gråtandes, med fullständig panik från ett fönster på deras otåliga knackningar. Föräldern som kommer in i rummet som inte ser ditt ansikte eftersom att du har möblerat om rummet så att de ska slippa, så att de inte ska behöva se lidandet du ser alldeles för väl. Vännen som skickar iväg ett sms för att göra något gott men det enda du kan läsa är "VAD HÅLLER DU PÅ MED VARFÖR KAN DU INTE VARA LITE SOM ALLA ANDRA". I själva verket frågar vännen om du vill gå ut och fika men du kan inte alls se det. Du ser faktiskt ingenting. Och hur i all världens värld skulle du då kunna få ett fågelperspektiv på din situation, när det knappt går att bilda ett perspektiv alls?

"Vill du verkligen det här?", "Ser du inte hur bra ditt liv kommer bli?", "Du har så mycket framför dig". Alla dessa meningar, viskade om och om och om igen av alla som står utanför vakuumet. Ja jag vill det här, och nej jag ser inte hur mitt liv kommer att bli och nej jag vill inte ha något framför mig. Jag vill bara ut ifrån det här vakuumet. Kan du inte bara vara lite medmänsklig?
Men när du minst anar det, en helt vanlig dag i November så har din hand sökt sig till den där låten som du brukade må så bra utav. Och att lyssna på den känns inte som ett svek. Du dricker tre glas vatten och du är faktiskt stolt över något så mediokert som att ta hand om din kropp. Du orkar inte prata mellan fem och tolv på kvällen, men det är bara för att du orkade prata i fyra timmar konstant imorse - och du är så stolt över det.

Du står med din familj i köket vänd mot ett fönster med en nattsvart himmel när du fäller en tår för att mörkret gör så ont. Men plötsligt så inser du att du faktiskt kan se, en transparent spricka letar sig fram på himlen. Du kan se så mycket klarare nu än för några veckor sen. Och åh, det var så längesen du hade klarsyn. Helt plötsligt är du högt upp i skyn och ser ner på dig själv och vågar viska de ord du hatade. "Du har så mycket framför dig". Du vågar tro på dessa små ord och börjar leta högskolor. För du kommer att finnas kvar. För att: Du. Förtjänar. Livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar