5 november 2016

Hon ger aldrig upp, det är inte mycket mer med det.

"Om någon tjafsar med dig, svär på allt, och låt ingen trycka ned dig för du är allt. Hoppas att du säger det du känner, att du höjer rösten om du ser något fel. Hoppas att du vågar hjälpa till, om inte du så gör nog ingen annan det. Jag hoppas att du blir kär, vill att du ska bli det många gånger för det kan ju kännas sådär. Jag vill att du minns när allting kommer omkring, så är hela världen din."

Lyssnar på Adam Tensta igen precis som i Januari. Magen knyter sig. Fingrarna skakar. Försöker ta in det han säger, låter det bli ett mantra och en predikan. Jag vill att jag minns när allting kommer omkring, så är hela världen min. Fortsätter att skölja ner min rädsla med hett te. Blundar och låter vattnet rena hela mig. Hoppas att det är lite bättre när jag öppnar ögonen igen.
Ligger kvar i sängen i flera timmar till och låter dörren vara stängd. Vet inte ens om jag andas idag, hon säger alltid till mig att jag måste faktiskt andas. Hon vrider på huvudet och frågar mig "Hanna, andas du verkligen?" och jag vet inte vad jag ska svara. Vad kallar man det när man då och då får kramp i magen för att inte en enda muskelrörelse vill lyda mig och jag häftigt måste dra efter andan?

Plockar upp en bok istället, Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane, och sitter med den i min famn i fyrtio minuter innan jag ens vågar öppna den. Började läsa den i Augusti men sen började alla bokstäver bara bli till en klump, bläddrar sakta fram till den sida jag var på. Börjar plöja och andas in hela boken så som jag brukade göra förut och jag blir till och med lycklig.
Sitter med den i timmar, tills den gråa himlen har klätt sig i ett stort mörkblått täcke och stjärnorna har börjat lysa upp det lilla som finns här ute. Stadsljuset lyser över grantopparna och berättar för mig att det är dags att sluta ögonen. Jag stannar uppe två timmar till. Gör ingenting, men något annat går bara inte. Tänker inte så mycket egentligen, sitter bara där. Försöker att rita någonting sporadiskt och håller om mig själv tills det mörkblåa täcket har bytts ut mot en svart dimma och jag låter mig själv att blunda. Det tar ett tag innan jag vänjer mig, men det är okej.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar