17 november 2016

Torsdagsporträtt och sånt jag tänker på.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark.

Faller igenom mig själv fem gånger tills jag inte längre vet vem jag är. Faller förbi dig tio, elva, tolv gånger, en gång till bara för att det gör så himla ont. Fortsätter tills du bara är ett annat ansikte, en av alla andra, en i mängden av alla röster som jag inte längre hör. Vet knappt längre vem du är heller.

Min kropp är ett litet skal och smärtan trycker sig tätt intill skalets kanter, precis under huden ligger den och pressar sig mot mig. Viskar, skriker och rispar allt vad den kan. Den krälar och kryper och jag får ingen luft. Jag ser mig omkring men det är ingen här. Hur kan det vara så tomt samtidigt som det kännas som att min kropp rymmer alla dessa liv? All min smärta och sorg har sitt eget liv, all min kärlek och passion har sitt eget liv, all min vrede och glöd har sitt eget liv.

Och här någonstans, mitt i allt detta, ska också jag finnas till. Jag känner mig utplånad av mig själv. Mig själv, min största fiende. Detonerar men ingenting händer. Skriker men ingenting hörs. Slåss men ingenting syns. Försöker att sträcka mig, bara en sista gång, men mina armar är svaga och ben trötta. Mitt hår luktar efter den rök som omger mitt skinn. Mina knogar vitnas och jag släpper taget.

Det känns som att jag faller utan stopp, utan mark. Plötsligt inser jag att jag inte drömmer och jag exploderar högt och tydligt, skriker skarpast av dem alla och slåss med allt jag har.
SparaSparaSparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar