14 november 2016

Ur min anteckningsbok del 12

När jag vaknade imorse var du där, för första gången på flera veckor. Du satt på min sängkant och tittade på mig. Jag frös till is och kunde inte röra mig. Glömde bort det där som man gör när man drar in luft i lungorna. Blundade hårt och länge men du försvann inte. Helt plötsligt var du överallt och jag begravde mig själv, drog täcket över huvudet och undrade hur allt kunde bli så kallt. Jag vet inte om jag grät. Det visste jag alltid förut, men tårarna är bara en substitut för allt jag aldrig klarade av att säga. Ditt ansikte börjar bli suddigt och mitt börjar bli skarpt. Jag fortsätter att blunda tills det bara är en dimma kvar, tills mina händer är starka igen. Jag drar sakta upp mig ut ur täcket och dimman, ut ur sorgen och ilskan. Sväljer tre tabletter och somnar om igen. Vaknar nästan tre timmar senare: du är borta men smärtan ligger kvar som en hand på min axel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar