16 november 2016

Viker ihop mig själv eller något sådant.

Det är onsdag idag och idag står jag utanför min kropp. Ser på mig själv, ser hur jag sakta sakta öppnar ögonen även fast kroppen stretar emot. Ser hur dagen öppnar upp sig och hur jag själv viker ihop mig. Centimeter för centimeter, håller om mig själv och krymper femton sexton centimeter. Oskar Linnros och Daniel-Adams Ray sjunger för mig. Allting är glömt. Ingenting rör mig. Du har varit borta ett tag nu och jag börjar känna mig lustig. Eller så kanske jag bara börjar komma tillbaks till mig själv, till verkligheten. Den riktiga verkligheten och inte den där lilla lådan man kan krypa in i  ibland och kalla "livet enligt mig".
Jag lyssnar: på Simple Pleasures - Jake Bugg, King of My Heart - Sarah McMillan, Time - Hans Zimmer och Um Lugar Maravilhoso från Tarzan. 
Jag läser: mest interaktivt från olika gruppchatter och Bad Feminist av Roxanne Gay.
Jag tittar: en hel del ut genom fönstret bara, så magisk dimma idag även om jag inte orkade sträcka mig längre än fönstret.
Jag funderar: på hur den kommande veckan ser ut och hur oförutsägbar jag plötslig har blivit igen.
Jag känner: att det är något nytt som håller på att hända, att även om det ligger en skräckblandad förtjusning i det oförutsägbara så är det något som håller mig fast vid förtjusningen.
Jag hoppas: att jag snart inte längre ska behöva fokusera på att andas hela tiden och börja fokusera på det jag älskar.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar