31 december 2016

Hur 2016 lät

Top 5 most loved albums during the year:
Elliott Smith - Either/Or

Pure Reason Revolution - Cautionary Tales For The Brave
Mumford and Son's - Wilder mind
Vulfpeck - The Beautiful Game
Porcupine tree - In Absentia

Gigs i went to this year:
James Bay, Mumbling Trees, Matt Corby och Mezzoforte

Favourite discoveries:
Damien Jurado, Fatai, Howard Rose, Fall Out Boy, The Last Shadow Puppets, Flume och Pure Reason Revolution.

Albums i purchased/received this year:
Ole Børud - Keep Movin, Rend Collective - As Family We Go.


Songs that were/are special to me for some reason:

Walpurgis Night - Vacancy Labour, Panic Cord - Gabrielle Aplin, The Sailor - Howard Rose, Better Days - Graham Nash, Move Like You Want - Ben Howard, Strawberry Swing - Coldplay, Tompkins Square Park - Mumford and Son's, Patient Love - Passenger, Svart bäbis - Adam Tensta, Time - Hans Zimmer, When It's Cold I'd like To Die - Moby

28 december 2016

Jag vet att han vill att jag ska flytta ut.

Min kropp är en lägenhet som jag knappt har råd med på grund av läget. En hel värld av möjligheter tillgängliga i några av mina fotsteg och av någon orsak kan jag inte ta mig utanför min ytterdörr
.
Jag stirrar på det splittrade träet i ramen
av dörren där hon slog igen dörren på hennes väg ut
 och ignorerar läckan i taket och hur jag börjar få slut på hinkar.
 Jag försöker komma ihåg att så många människor vill ha det jag har,
 att när jag slår på lyset blir jag en del av en silhuett som människor ser på och avundas,
 att bo här är en förmån oavsett hur mycket det ser ut som
 att dessa väggar är på väg att rasa ihop. Jag betalar min hyra i sena nätter fyllda med skratt av älskade, lila rosa soluppgångar på vägen hem, fingrar knutna i varandra som skosnören som känns för fasta för att någonsin knytas upp
.

Men priset för existens växer sig högre varje år,
 med varje förlorade vän, med varje fälld tår, varje bråk som jag inte kan gottgöra
. Varje historia som jag börjar skriva där jag omöjligen kan föreställa mig ett slut.
 Jag tjänar mindre och mindre, och min hyra är sen, tills...


Ett brev kommer i brevlådan och säger att min hyra har blivit betalad. 
Jag har en rumskompis nu, eller jag kanske alltid har haft.
 Någon som började som en främmande silhuett på den andra sidan av sovrummet i min hjärna.
 Jag lever med depression, det finns inget annat sätt att säga det. Han ställer upp mina väggar och alla andra stannar utanför. Han säger till mig att han är den enda som kan stå ut med dessa trånga kvarter, där han verkar sprida ut sig mer och mer för varje vecka som går, tills det inte finns någon plats kvar för någonting som påminner mig om mig.

Jag hittar inte plats för att äta längre, och jag känner inte för att samla på nya minnen,
 säger till mig själv att jag bara har plats för samma gamla rutin.
 Jag har en rumskompis och han gör mina vänner obekväma.
 För att när han är i närheten så säger jag inte mycket.
 När han är i närheten håller jag min röst låg, vill inte göra honom arg,
 vill inte höra vad han ska säga när de lämnar.
 När han är i närheten spenderar vi all min tid tillsammans.
 När han är i närheten är han den enda med energi att svara i telefonen
 så jag stänger av den, vill inte veta om folk kommer fortsätta försöka ringa.


Jag försöker lämna.
 Försöker hitta andra lägenheter med andra sängar, andra drycker, andra droger,
 vad som helst för att glömma att jag eventuellt måste snubbla hem,
 måste se honom i vardagsrummet, höra hans skratt hela natten för att hålla mig vaken.
 Jag vill aldrig lämna min säng.
 Han vill att jag ska flytta ut.
 Jag vet.
 Vill att jag ska lämna dessa väggar utan väskor packade. Jag vet. Vill att vänner och familj ska glömma bort mitt namn för att bara minnas hans.
 Jag vet. Jag kan se det på tapeten han skaver av. Genom de tunna rosa ritningarna han drar i min hud, hans planer att skapa nya blodlinjer.


Jag vet att han vill att jag ska flytta ut, ibland vill jag det med. Jag vet inte om det finns någon skillnad i det.




"Living With Depression" - Dan Roman

27 december 2016

Om 2016

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? 
Jag var kär, lärde mig åka vattenskidor, jag framförde monologer, fick mitt hjärta krossat, lyckades komma över någon, tog del av tonårskulturer, kirrade mitt första riktiga jobb, startat företag, skrivit poesi med vetskapen om att det är poesi, åkt skidor i Alperna.

Vilka länder besökte du?
Österrike, Island, Danmark och Tyskland.

En mobilanteckning:

Är det något som du saknade 2016 som du vill ha 2017? 
Tilltro, äkta skratt, balans, kärlek och lugn.

Vilket datum från 2016 kommer du alltid att minnas? 
30:e Maj.

En gång du grät? 
Minns att jag var på Ica och handlade och bara blev så trött på all skit så jag ställde mig riktigt nära konservburkarna medan jag grät. Inte helt fel men inte riktigt rätt.
Bästa läsupplevelsen?
Har inte alls läst så många böcker som jag önskat i år, av naturliga orsaker men jag tyckte verkligen om Något att hoppas på, när det värsta har hänt av Per Arne Dahl.

Vilka låtar kommer att påminna dig om 2016?
First Defeat av Noah Gundersen, little light av Lewis Watson, Better Days av Graham Nash, Sitter på en dröm av Snook, Fields of Gold av Sting och Working Titles av Damien Jurado.
Största framgång? 
Började gå till en psykolog, slutade på BUP och mitt under konversationen sa att jag tänker åka hem och lämnade rummet när de hade sönder mig. Lyckades gå igenom fyra doserings höjningar och två medicinbyten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år? 
Ledsnare.

Vad önskar du att du hade gjort mer? 
Vilat.
Den maträtt du oftast åt? 
Typ yoghurt, apelsiner och falafel. Har nästan inte lyckats äta mat i år. Drack mest te.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Jag jobbade, åt äppelpaj och besökte ett slott.

Högsta önskan just nu?
Må lite bättre, bara lite räcker.
Vad fick dig att må bra? 
Växter och blommor.

Vem saknade du?
Mig själv.

Vad är du mest stolt över?

Att jag öppnade en webshop och började sälja mina illustrationer och prints. Började rita seriöst och faktiskt dela med mig av det jag skapade.

Vad ser du fram emot 2017?

Att något nytt ska hända.

23 december 2016

Dan före dopparedan

Det är tillbaka.
Jag vet inte när eller hur, jag vet inte ens om det någonsin var borta eller om vi bara lär oss att leva med smärtan.
Precis som då kan jag inte lyssna på musik igen. Bara ord. Dikter. Poesi.
Människor som häver och häver och häver ut sig skavsår, skottsår och sår.
Blundar och lägger mig ner. Kan inte resa mig upp.
Varit i skolan 18 timmar av de 846 som gått de tre senaste veckorna.
Hade jag varit någon annan hade jag varit där 405, som alla andra. Som alla de jag avundas.
När det är bra, jösses vad bra det är. Men när det är dåligt - när det är dåligt försvinner alla minnen av att det någonsin har varit bra.
Minns inte vilken dag det är, vad jag gjorde igår eller hur ofta man borde äta.
Ägnat så många timmar det senaste året för att hitta något, bara en sak, för att fylla djupet.
För att skingra mörkret. Ingenting fungerar. Allt gör mig tröttare, svagare.
Hör mina hjärtslag, tunga och snabba, i mina öron när jag håller för dem.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här, om jag ens vill komma någonstans med det här.
Men det är tillbaka.

19 december 2016

Ur min anteckningsbok del 13

Vaknar tre gånger på morgonen. En gång för tidigt, en gång när jag måste ta medicin och en gång den tiden på kroppen tror att jag ska till skolan. Ligger kvar i sängen. Har gjort det i snart fem dagar. Ligger och känner absolut ingenting förutom smärta. Benen värker, fingrarna värker, huvudet värker. Sköljer ner alla mina tabletter. 1, 2, 3, 4, 5. Blundar för vad som verkar vara några sekunder men som i själva verket är 17 minuter. Tittar på alla mina 33 växter jag har i rummet och lovar lovar lovar att jag ska vattna dem snart bara jag orkar vattna mig själv först.

Det är inte vackert, inte alls. Inget är särskilt vackert just nu. Det är inte poesi som skrivs och konst som berör. Det är inte "må-bra" promenader och tid för att ta hand om sig själv. Det är jag som sitter och målar mitt ansikte för att jag inte minns hur jag ser ut och spegelbilden skrämmer mig för mycket. Det är att inte ha duschat på fem dagar. Det är att ta sig ner till köket bara för att sätta sig på golvet lutandes mot väggen. Det är att kasta och knacka desperat på väggen så att någon ska höra en när man inte klarar av att ropa på hjälp. Det är allt jag inte trodde att mitt liv skulle vara. Men det är ändå mitt liv, trots allt. Och jag tror att en dag, så kommer jag att återta det igen. Bättre dagar kanske kommer trots allt. Just nu måste jag bara överleva det, igen och igen.
SparaSpara

7 december 2016

Ge mig 10 mer sekunder.

En till dag, en till streck att dra på mina stor kalender jag har illustrerat som hänger på min garderob. Räknar ned tills den där dagen då jag får vända på mössan och springa tills benen gör ont. Hänger försiktigt tillbaka pennan och sjunker ihop. Huvudet i händerna, knäna i golvet. Skakar och fryser. Hur kunde det bli så kallt? Höjer elementet ännu lite till i hopp om att det ska ge någon värme även om den redan är högt uppvriden.
Andas ut och in tio gånger och bestämmer mig för att tycka om mig själv idag, oavsett vad. Oavsett vad som händer idag så ska jag tycka om mig själv idag; imorgon; igår. Huset står tomt idag och jag lyssnar på Fatais låt Hide and Seek (blue) så högt som det bara går och ber kroppen att vara stilla.
Säger till fingrarna att sluta springa, säger till benen att sluta springa, säger till huvudet att sluta springa. Idag vilar jag från allt som vill springa i mig. Allt som vill säga förlåt! förlåt! förlåt! för att det är så här. Allt som vill gråta och skrika och slita. Idag vill jag inte säga förlåt och idag vill jag inte slita. Idag vill jag vara stolt över den jag är, var och kommer att bli.
Vill försöka se på mig själv med nya ögon, vill försöka se med några ögon över huvud taget. Ser den jag är på riktigt. Ser all konst, alla färger, all toner, alla ögonblick fångade på bild, alla ord skrivna, alla växter planterade. Och tycker att det är okej. Det är nog. Det räcker och det räcker och räcker, hur länge som helst. Behöver inte vara mer, är inte mindre. Alltid nog.
Lyfter upp huvudet från händerna och mina skakiga knän reser sig upp från marken som om evigheten som just varade i några minuter var just det den var: en evighet. Andas in och ut. Räknar, ett två tre fyr fem. Knyter upp mina nävar och låter tio kg ångest sippra ut genom mina fingertoppar.
SparaSpara

5 december 2016

30 om musik.

1:A song you like with a color in the title
Yellow Light - Of Monsters and Med
2:A song you like with a number in the title
10am Gare du Norde - Keaton Henson
3:A song that reminds you of summertime
House of Gold - Twenty One Pilots
4:A song that reminds you of someone you would rather forget about
Slow Dancing in a Burning Room - John Mayer
5:A song that needs to be played LOUD
I Wanna Get Better - Bleachers
6:A song that makes you want to dance
Daddy Lessons - Beyoncé + Dixie Chicks
7:A song to drive to
La Vie En Rose - Louis Armstrong
8:A song about drugs or alcohol
Drink You Gone - Ingrid Michaelson
9:A song that makes you happy
High Flyer - Casa Murilo

10:A song that makes you sad
Lift Me Up - Mree
11:A song that you never get tired of
Never Easy - Kurt Nilsen
12:A song from your preteen years
I'm Coming Out - Diana Ross
13:One of your favorite 80’s songs
Come on Eileen - Dexys Midnight Runners
14:A song that you would love played at your wedding
Firefly - Jimmy Needham
15:A song that is a cover by another artist
Free Fallin - John Mayer
16:One of your favorite classical songs
The Arrival of the Birds - London Metropolitan Orchestra
17:A song that would sing a duet with on karaoke
Home - Edward Sharp & The Magnetic Zeros
18:A song from the year that you were born
Bottle Up And Explode! - Elliott Smith
19:A song that makes you think about life
Holocone - Bon Iver
20:A song that has many meanings to you
Between The Bars - Elliott Smith
21:A favorite song with a person’s name in the title
Carla - Life in Film
22:A song that moves you forward
Shake it Out - Florence + The Machine
23:A song that you think everybody should listen to
There Will Be Time - Mumford & Son's
24:A song by a band you wish were still together
Tension & Thrill - Sleeping At Last
25:A song by an artist no longer living
Hey Joe - Jimi Hendrix
26:A song that makes you want to fall in love
Say Anything - Tristan Prettyman
27:A song that breaks your heart
Leave - Glen Hansard 
28:A song by an artist with a voice that you love
Runaway - Matt Corby
29:A song that you remember from your childhood
Song of Innocence - Enigma
30:A song that reminds you of yourself
Brinner upp - Fjärilseffekten
SparaSpara

2 december 2016

Hon lämnar sitt näste hon lämnar sin ro.

I stunder som dessa kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på den tid som gått. Det värsta halvåret i mitt liv. Halvåret så fyllt av mörker och skrik och naglar pressade in i handflatan. Handen över bröstet och räknar mina oregelbundna hjärtslag och försöker ropa på hjälp men allt so kommer fram är ett väsande ljud. Jag tänker på alla dessa dagar när jag idag målade mina läppar röda och knöt min röda bandana runt håret. Jag tänkte på vad jag önskar att jag hade vågat höra och vad någon hade sagt till mig dessa dagar.

30 maj
Hanna. Älskade Hanna. Jag inser hur liten du var då och jag är så ledsen att ingen annan såg det. Att ingen annan såg den lilla lilla tjejen som hade gett upp helt och hållet, för första gången i sitt liv. Jag vet inte vad jag kan säga till dig. Idag fick du inte uppleva varken solsken eller solstrålar även om vädret var sådant. Jag önskar att den här dagen inte fanns. Men du klarade det, och den svarta natten och dagen är förbi och kommer inte tillbaka. Jag lovar, tro mig.
17 juli
Idag berättade du det inte för någon, och jag förstår dig. Skammen och ilskan var för stor. Och den får vara det. Men snälla Hanna, nästa gång. Säg det. Skrik det. Skriv det. Rista det. Gör vad som helst, det spelar ingen roll alls vad du gör men ge någon en signal. Jag vet att mörkret sitter kvar sen i Maj och jag vet att du fortfarande inte har sett solen sen dess. Men den kommer tillbaka. Och jag vet att du den kommande veckan kommer spela så mycket skådespel så att det tar sönder hela din insida, och även det är okej. Inte att du går sönder, men att du ibland bara släpper allt och låtsas. Det behövs ibland för att man ska kunna fortsätta.
27 augusti
Okej. Det är din 18-årsdag Hanna och jag vet att det enda du vill göra är att försvinna just nu. Att allt är helt hopplöst. Att dagsljus känns som tiotusentals knivar. Att du bara sover runt tre eller fyra timmar per natt om du har tur. Att du gråter när du vaknar och gråter när du sover. Jag vet att allt sakta sakta bara är på väg på att krascha och att backen är så fruktansvärt brant. Jag vet allt det, och det finns inget annat att säga just nu än att det suger. Det suger så hårt. Du behövde inga förklaringar eller bortförklaringar. Du skulle bara fått höra hur hemskt det var, så att du förstod att folk såg dig mitt i allt dunkel. Jag är ledsen att det inte blev så. Det blir bättre sen.
18 september
Jag vet att idag känns som slutet på något, men egentligen är det början på något. Det är början på slutet. Början på slutet av det långa långa lidandet. Du kan inte se det, jag har till och med svårt att fortfarande svårt att se det vissa dagar. Men det är det, åh vad det är det. Och vad det är dags. Ibland visar det sig att de allra ljusaste punkterna tar skepnad i brutalt mörker.