23 december 2016

Dan före dopparedan

Det är tillbaka.
Jag vet inte när eller hur, jag vet inte ens om det någonsin var borta eller om vi bara lär oss att leva med smärtan.
Precis som då kan jag inte lyssna på musik igen. Bara ord. Dikter. Poesi.
Människor som häver och häver och häver ut sig skavsår, skottsår och sår.
Blundar och lägger mig ner. Kan inte resa mig upp.
Varit i skolan 18 timmar av de 846 som gått de tre senaste veckorna.
Hade jag varit någon annan hade jag varit där 405, som alla andra. Som alla de jag avundas.
När det är bra, jösses vad bra det är. Men när det är dåligt - när det är dåligt försvinner alla minnen av att det någonsin har varit bra.
Minns inte vilken dag det är, vad jag gjorde igår eller hur ofta man borde äta.
Ägnat så många timmar det senaste året för att hitta något, bara en sak, för att fylla djupet.
För att skingra mörkret. Ingenting fungerar. Allt gör mig tröttare, svagare.
Hör mina hjärtslag, tunga och snabba, i mina öron när jag håller för dem.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här, om jag ens vill komma någonstans med det här.
Men det är tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar