7 december 2016

Ge mig 10 mer sekunder.

En till dag, en till streck att dra på mina stor kalender jag har illustrerat som hänger på min garderob. Räknar ned tills den där dagen då jag får vända på mössan och springa tills benen gör ont. Hänger försiktigt tillbaka pennan och sjunker ihop. Huvudet i händerna, knäna i golvet. Skakar och fryser. Hur kunde det bli så kallt? Höjer elementet ännu lite till i hopp om att det ska ge någon värme även om den redan är högt uppvriden.
Andas ut och in tio gånger och bestämmer mig för att tycka om mig själv idag, oavsett vad. Oavsett vad som händer idag så ska jag tycka om mig själv idag; imorgon; igår. Huset står tomt idag och jag lyssnar på Fatais låt Hide and Seek (blue) så högt som det bara går och ber kroppen att vara stilla.
Säger till fingrarna att sluta springa, säger till benen att sluta springa, säger till huvudet att sluta springa. Idag vilar jag från allt som vill springa i mig. Allt som vill säga förlåt! förlåt! förlåt! för att det är så här. Allt som vill gråta och skrika och slita. Idag vill jag inte säga förlåt och idag vill jag inte slita. Idag vill jag vara stolt över den jag är, var och kommer att bli.
Vill försöka se på mig själv med nya ögon, vill försöka se med några ögon över huvud taget. Ser den jag är på riktigt. Ser all konst, alla färger, all toner, alla ögonblick fångade på bild, alla ord skrivna, alla växter planterade. Och tycker att det är okej. Det är nog. Det räcker och det räcker och räcker, hur länge som helst. Behöver inte vara mer, är inte mindre. Alltid nog.
Lyfter upp huvudet från händerna och mina skakiga knän reser sig upp från marken som om evigheten som just varade i några minuter var just det den var: en evighet. Andas in och ut. Räknar, ett två tre fyr fem. Knyter upp mina nävar och låter tio kg ångest sippra ut genom mina fingertoppar.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar