2 december 2016

Hon lämnar sitt näste hon lämnar sin ro.

I stunder som dessa kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på den tid som gått. Det värsta halvåret i mitt liv. Halvåret så fyllt av mörker och skrik och naglar pressade in i handflatan. Handen över bröstet och räknar mina oregelbundna hjärtslag och försöker ropa på hjälp men allt so kommer fram är ett väsande ljud. Jag tänker på alla dessa dagar när jag idag målade mina läppar röda och knöt min röda bandana runt håret. Jag tänkte på vad jag önskar att jag hade vågat höra och vad någon hade sagt till mig dessa dagar.

30 maj
Hanna. Älskade Hanna. Jag inser hur liten du var då och jag är så ledsen att ingen annan såg det. Att ingen annan såg den lilla lilla tjejen som hade gett upp helt och hållet, för första gången i sitt liv. Jag vet inte vad jag kan säga till dig. Idag fick du inte uppleva varken solsken eller solstrålar även om vädret var sådant. Jag önskar att den här dagen inte fanns. Men du klarade det, och den svarta natten och dagen är förbi och kommer inte tillbaka. Jag lovar, tro mig.
17 juli
Idag berättade du det inte för någon, och jag förstår dig. Skammen och ilskan var för stor. Och den får vara det. Men snälla Hanna, nästa gång. Säg det. Skrik det. Skriv det. Rista det. Gör vad som helst, det spelar ingen roll alls vad du gör men ge någon en signal. Jag vet att mörkret sitter kvar sen i Maj och jag vet att du fortfarande inte har sett solen sen dess. Men den kommer tillbaka. Och jag vet att du den kommande veckan kommer spela så mycket skådespel så att det tar sönder hela din insida, och även det är okej. Inte att du går sönder, men att du ibland bara släpper allt och låtsas. Det behövs ibland för att man ska kunna fortsätta.
27 augusti
Okej. Det är din 18-årsdag Hanna och jag vet att det enda du vill göra är att försvinna just nu. Att allt är helt hopplöst. Att dagsljus känns som tiotusentals knivar. Att du bara sover runt tre eller fyra timmar per natt om du har tur. Att du gråter när du vaknar och gråter när du sover. Jag vet att allt sakta sakta bara är på väg på att krascha och att backen är så fruktansvärt brant. Jag vet allt det, och det finns inget annat att säga just nu än att det suger. Det suger så hårt. Du behövde inga förklaringar eller bortförklaringar. Du skulle bara fått höra hur hemskt det var, så att du förstod att folk såg dig mitt i allt dunkel. Jag är ledsen att det inte blev så. Det blir bättre sen.
18 september
Jag vet att idag känns som slutet på något, men egentligen är det början på något. Det är början på slutet. Början på slutet av det långa långa lidandet. Du kan inte se det, jag har till och med svårt att fortfarande svårt att se det vissa dagar. Men det är det, åh vad det är det. Och vad det är dags. Ibland visar det sig att de allra ljusaste punkterna tar skepnad i brutalt mörker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar