19 december 2016

Ur min anteckningsbok del 13

Vaknar tre gånger på morgonen. En gång för tidigt, en gång när jag måste ta medicin och en gång den tiden på kroppen tror att jag ska till skolan. Ligger kvar i sängen. Har gjort det i snart fem dagar. Ligger och känner absolut ingenting förutom smärta. Benen värker, fingrarna värker, huvudet värker. Sköljer ner alla mina tabletter. 1, 2, 3, 4, 5. Blundar för vad som verkar vara några sekunder men som i själva verket är 17 minuter. Tittar på alla mina 33 växter jag har i rummet och lovar lovar lovar att jag ska vattna dem snart bara jag orkar vattna mig själv först.

Det är inte vackert, inte alls. Inget är särskilt vackert just nu. Det är inte poesi som skrivs och konst som berör. Det är inte "må-bra" promenader och tid för att ta hand om sig själv. Det är jag som sitter och målar mitt ansikte för att jag inte minns hur jag ser ut och spegelbilden skrämmer mig för mycket. Det är att inte ha duschat på fem dagar. Det är att ta sig ner till köket bara för att sätta sig på golvet lutandes mot väggen. Det är att kasta och knacka desperat på väggen så att någon ska höra en när man inte klarar av att ropa på hjälp. Det är allt jag inte trodde att mitt liv skulle vara. Men det är ändå mitt liv, trots allt. Och jag tror att en dag, så kommer jag att återta det igen. Bättre dagar kanske kommer trots allt. Just nu måste jag bara överleva det, igen och igen.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar