26 november 2017

Torsdag i november

Det är en torsdagmorgon i November. Jag har just vaknat upp på ett golv invirad i ett täcke och två filtar. Värme, behöver värme. Jag reser mig sakta upp för att gå och tvätta ansiktet, sticker in huvudet i köket och hälsar godmorgon till Sandra som är i fullgång med att koka ägg och tina bröd. 
I ett par timmar sitter och vi och pratar om relationer, viktiga samtal, psykologi och psykisk ohälsa. All snö som dagarna innan hade lagt sig vacker över hela Aneby är som bortblåst. Det enda som finns kvar är en antydan till frost. Vi vid köksfönstret och ser grannen, precis likt dagen innan, som är ute och går med sin hund (hunden kommer alltid några sekunder efter sin matte).
Vi diskar till tonerna av julmusik, även om julen inte finns kvar utomhus så kväver inte det det faktum att vi kvällen innan drack glöggte. Innan jag går beskriver hon promenadstigen som leder in till stan, två gånger eftersom att mitt minne inte är det bästa. Vi kramas och jag börjar marschera in i skogen. Går i jämn takt till Hide and Seek (Blue) av Fatai medans träden sakta börjar sluka all form av dagsljus.
Efter en halvtimma smyger jag ned på nedervåningen i korskyrkan och kramar om Rebecca, Ida, Filippa och Elias som har sin praktik där. Väntar in Eksjö-teamet som också är påväg hit för att äta middag tillsammans med oss. Elias lagade ris med en kycklinggryta på kokosmjölk, svamp, morötter och annat gott.
Efter några timmar och lite dans med Joel och Filippa senare sticker vi till Ica för att köpa fyra olika sorters glass att förtära. Myser i några timmar till innan vi beger oss till Eksjö allihopa för att äta pizza och ha andakt hemma hos teamet. Vi skjuter ihop köksborden, lägger ut alla kartonger och låter hela huset fyllas av skratt och varma ord.
SparaSpara

21 november 2017

När det har gått sex veckor

När det har gått sex veckor sedan du sist hade en bra dag så kommer din själ att vilja ge upp. På den fyrtioandra dagen så kommer det att se så mörkt ut, likgiltigheten kommer att ha slukat dig i en enda tugga och du kommer bara sitta frysande i dess käft. Den kommer att bönfalla dig om att ge vika för smärtan och den kommer att ha så, så ont. Hela du kommer kanske till slut att skrika och gråta i hopp om att det är så du ger upp. Men du gör det inte, du ger inte upp. Inte än.
Och plötsligt, en lördag i november så är du mer vid liv än någonsin. Precis när det såg ut som om du skulle drunkna kom den sjunde vågen och lyfte dig upp till kusten. Det hände för tre dagar sedan, den artonde, och jag vill väl mest låta det här vara en stämpel för mig själv. Att om det så bara var den lördagen så var det ändå den. Kvällen innan hade jag och Lina ( där är Lina, hej!) varit iväg i Linköping för att gå på Oskar Linnros konsert. Vi började kvällen med att sätta oss på uteserveringen (ja! ute!!) av ett crêpes-ställe för att dela på två av dem godaste crêpesen jag har smakat, och jag underdriver nog när jag säger det.
På lördag vaknade jag upp till ett snöklätt småland, vilket var väldigt fint faktiskt. Jag, Jennifer, Sandra och Lina träffades hemma hos de två sistnämnda för att fördriva tid innan vi skulle bege oss till Sävsjö för att spendera eftermiddagen på en afternoon tea för kvinnor.
Väl där drack vi julte och lyssnade på julmusik, vilket jag tror mig är sen gammalt okej när det faktiskt är snö ute? (Vet dock inte om samma princip gäller när det snöar i mars, ska undersöka den saken). Sandra plockade även fram sina julkolor (hur svärmorsdröm e hon inte!!!). Där satt vi och pratade om möjligheterna vi har som människor, sexualitet, livsbeslut och gamla bortglömda instagramkonton. Det var fint.
Efter fyrtio minuter ringde Linas mobil och vi rusade ramlade fumlade nedför trappen och lämnade alla koppar på bordet för att bege oss med Mariah (som bor här i Aneby och skulle vittna på tillställningen) till Sävsjö.

Det är lite lustigt hur man kopplar ihop vissa känslor. Som snön som faller utanför bilrutan: efter ett tag ser den oroligt lik ut den sprakande brasan som jag kan sitta framför i timmar. Två helt olika saker som plötsligt blir svåra att urskilja. Lite som när man inte vet sitt eget värde och tar is när man egentligen förtjänar eld. Nästan.
Och sedan: Sävjö! Och te! Snittar! Fudge! Och gamla tanter! Lite av allt som provisoriskt kan läka själen på en och samma gång, väldigt bra koncept. Efter två timmar fick jag krypa upp i ett hörn då min ångest valde tillfället att krypa in i mig. Jag omfamnar ångesten, ångesten omfamnar mig, om och om igen. Några ångestdämpande, tårar och en biltur senare var vi tillbaka i casa Sandra y Lina.
Där satte vi oss ned alla fem för att avsluta kvällen med pumpapaj, kopp om kopp med te och helt samtal. Någonstans där, mitt i mellanrummet mellan livsvilja och livlöshet så fick jag själv gå in - helt oberoende av både viljan och oviljan. Och jag fick en så fruktansvärt vacker kväll. Jag fick för några timmar sätta min ångest och smärta i skam för vad den gör emot mig, fick visa den att när jag lever så lever jag.

Att sedan tacka livet för att jag orkade promenera sista biten hem, tacka armarna för att de orkade att bädda sängen och borsta tänderna, tacka kroppen för att den orkade ta trappan ned för att göra kvällsmat. Att tacka livet för att jag ändå för en kväll älskade mig själv så radikalt att jag gjorde de mest banala och livsnödvändiga sakerna. Det är inget min mamma kommer skryta över med sina jobbarkompisar. När de berättar om deras döttrar som har tagit sin in på någon högt kvalificerad högskola så kommer inte min mamma stolt att kontra med "men min Hanna, HON borstade tänderna igår, och jag tror att jag hörde en antydan till att hon vek sin tvätt också!! Den du". Mitt liv kanske aldrig kommer att bli som jag en gång föreställde mig, men jag lever och jag låter alla de minsta av segrarna få prägla ett testamente. Ett testamente på att jag är här, jag har varit här och jag kommer att vara kvar här.

13 november 2017

Ur min anteckningsbok del 17

Det depressionen gör är att den flyttar Guden ut ur kroppen. Tar upp alla rum, alla våningsplan och möblerar om så att jag tillslut tror att det inte finns plats kvar för någonting annat. Tills läckan i badrummet brister och gasläckan i köket fattar eld. Tills kroppen inte längre minns att det en gång i tiden fanns plats för något annat än katastrofer. Tills alla väggar är till ska utav alla bränder, tills hela kroppen är en brottsplats. Och jag skriker "kom inte närmre, jag vet inte när nästa brand startar". Så människorna stannar utanför, vågar inte ifrågasätta den skrikande flickan. Kan inte låta dem tända ljuset, finns inte plats här längre för ljus, minns inte hur man uttalar ordet "ljus". Det smakar bittert i min mun och jag spottar ut det i högen av alla andra ord som inte längre får plats i min kropp.

5 november 2017

Porträtt / P. Joelsson

Philip Joelsson
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II
SparaSpara

4 november 2017

Lördagslista

Lördag fastän det känns som söndag, fast egentligen har hela den här höstlovs veckan känts som en enda utdragen lång söndag. En söndagförmiddag för att vara mer specifik. När man bara väntar på att den spontana överraskande glädjen ska knacka på eller den totalt förlamande ångesten. Men jag har haft ett lov åtminstone (tänkte skriva "ett bra lov" när jag insåg att jag bara ville skriva det för sakens skull, när det egentligen inte reflekterar verkligheten alls. Men ett lov har jag haft).
Jag lyssnar: just nu på min höstspellista, vilket är nummer fem sedan 2012. Musik som jag har ägnat mer tid åt i dit sista är Coldplays gamla album, Noah Gundersen, instrumental lovsång (ping tack Paulina för listan!!), Tash Sultana och Den du elsker av Marie Hognestad.
Jag läser: Gud i tyst läge av Pete Greig, förmodligen det mest givande jag läst på år. Även Just Kids av Patti Smith, Ödehuset av William Paul Young och Roxanne Gays I vilt tillstånd. Läser också en del kurslitteratur som för närvarande inte är så hejdundrandes exotisk eller spännande.
Jag tittar: Just nu när jag är ledig så kollar jag om New Girl, för kanske fjärde (? ??) gången och faller i en djup förälskelse gång på gång. Har även kollat på To the Bone + I, Daniel Blake i veckan. Ska se en sista film ifrån min watchlist nu ikväll innan jag åker tillbaks till Rally och pausar ifrån film- och serietittande.
Jag funderar: På hur den kommande veckan kommer att fungera, om jag kommer få den att fungera, hur jag ska lyckas vara mer ensam (när man delar boende med 27 andra människor). Har också börjat fundera på framtiden för första gången på fyra år, jag har liksom alltid haft bibelskole-planen som kom efter gymnasiet, men börjar inse nu att jag inte har någon plan efter det. Antingen är det jättepositivt eller raka motsatsen. Hoppas på det förstnämnda.
Jag känner: Mig just nu för tillfället väldigt, väldigt liten. Glömsk. Förvirrad, ledsen och besviken. Med betoning på de sistnämnda. Jag har inte satt upp stora gigantiska megaförväntningar på livet just nu, men det hade vart fint med lite medvind. Men jag känner mig också fin och bekväm i mina nya bågar.
Jag hoppas: Hoppas, ber, ger allt jag har för att sätta min tilltro på att den nya medicinen som jag börjat med ska fungera, den måste fungera. Jag hoppas även på sol, på dimmiga morgnar, ljumma kvällar, brutala sanningar, billiga clementiner och äkta hjärtan. Och inte minst att mina växter nere på skolan ska ha överlevt veckan. 

24 oktober 2017

Ur min anteckningsbok del 16

Sitter på badrumsgolvet och tänker över det hela, tänker på hela året som gått. Flashbacks. Om och om och om igen, torterar mitt minne och får nostalgin att verka som en god vän. Insisterar på att det var bättre förr. Insisterar på att det var värre förr. Blundar och försvinner ett tag, minnet plockar upp fragment som jag inte ens mindes fanns. Vrider och vänder på dem en stund som om de vore gamla polaroider, så lätta att riva itu. Öppnar ögonen och inser att jag har hållit andan hela den här tiden. Det gör inget egentligen, kroppen klarar av att hålla andan i upp till sex minuter.
Plockar upp min mobil och bläddrar igenom alla bilder jag någonsin tagit. Kollrar bort det jag inte vill minnas, raderar bild efter bild. Råkar hamna på en bild där jag ser en flicka som gråter. Det är bara hon med på bilden och hon sitter på en brygga så det kan inte vara någon annan än henne som tog bilden. Ändå kan jag inte förstå att det är jag. Säger till henne att hon har pratat för högt, att det är min tur att prata nu. Att det är min tur nu att säga mitt, att det är min tur att ge liv till alla meningar jag har struntat i. Det är min tur att leva nu.
SparaSpara

23 oktober 2017

Jag ska fortfarande skapa liv

Klockan är 06:41 när hon kliver in i rummet. Jag sitter på golvet framför spegeln, plattången vilandes framför mina fötter bredvid den stora monsteran. Sitter med benen i kors, omfamnar mig själv. Hon ler när hon ser mig och jag skiner upp som ett litet barn. "Jag tog mig upp idag", säger jag medan ansiktet spricker upp i ett nervkittlande leende. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut, hon berättar hur stolt hon är över mig och på något sätt är den här stunden, just den här stunden, en av dem största segrarna som har skrivits i alla historieböcker. 

För en morgon, om det så bara är idag, så har inte kyrkogården någon plats i mina lungor. Den håller mig inte gisslan i sängen, i mörkret. Idag är jag starkare än den. Och inte idag, idag ska inte varje utandning präglas av förmultnad död och aska. Det ska inte längre vara nattsvart mörker. Inte idag, och om det så bara är för en dag så är jag så otroligt lycklig över att jag får just den här dagen - den här morgonen. Jag begär inte mycket mer. En hoppfull stund, en strimma ljus, en glimt av himmelen på jorden in i kyrkogården, tar in det till min skelettförsjunkna stad som jag villa kalla för kropp och jag ska skriva dagens ljus över alla stenar. 

Jag ska skriva så många dikter,
jag ska rista in dem alla på varenda sten jag passerar. 
Jag ska komponera så många sånger,
jag vet inte hur man gör men jag ska hitta någon som kan det och jag ska spela dem om och om igen. 
Jag ska skulptera och forma tills knogarna blöder,
tills det är den enda färgen jag kan använda. 
Jag ska riva loss alla vissna rankor av klängväxter
och jag ska skrika tills alla fåglar vaknar upp ur sin vinterdvala. 
Jag ska skapa liv, om det så fick kosta att jag nästan miste ett;

så ska jag fortfarande skapa liv.
SparaSpara

22 oktober 2017

Porträtt / K. Kristensson

Karl Kristensson Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

21 oktober 2017

Hej, lördag!


Foto: Oskar Fust / Red + Illustrering: jag 
Och hej, sömnlöshet! I snart två veckor nu så har jag somnat omkring fem timmar senare än vad jag vanligtvis brukar, vilket är så galet provocerande. Inte förens för två dagar sedan insåg jag att detta var en ordagrann biverkan på en nedtrappning i medicin som jag går igenom just nu. Härligt. Finns inget jag kan göra. 

Så istället sitter jag vaken under vargtimmarna och överväger livet gång på gång. Sitter med det i mina händer, likt vatten, och försöker att fokusera på att det faktiskt finns i mina händer. Andas inte för hastigt, och gör inga plötsliga rörelser - allt för att inte gå miste om det lilla liv jag har. Så jag målar naglarna även fast klockan är elva, jag skriver mobilanteckning efter mobilanteckning på alla idéer jag har; konstverk, illustrationer, blogginlägg, pastarecept, bibelord som jag vill meditera över

Jag minns min pappas ord till mig när jag var sjutton. Låter mina ögonglober omslutas av mina ögonlock, tiltar huvudet från sida till sida och nynnar på orden. "Vad gör det egentligen om du missar den här nattens sömn? På riktigt? Att du missar en dag i skolan?". Stannar upp med huvudet vid vänster axel och släpper sedan all form av styrka och behärskning och låter huvudet drastiskt falla ned emot bröstet. Jag vet, nu gör jag det faktiskt, att det inte gör någonting om jag missar den här nattens sömn - men hela grejen, hela konceptet är så oumbärligt och paradoxalt bara. Jag är utbränd. Det enda jag faktiskt ska ha kraft till är sömnen. Jag nämnde det för min psykolog en gång och hon log ett av sina femhundra sneda leenden och svarade "Men Hanna, du förstår väl att akten av att sova i sig kräver styrka det med? Det är helt naturligt att du är för trött för att sova". Den meningen var befriande och  ännu mer provocerande. En uppgivenhet la sig över mina axlar när hon sa det. Kan jag inte ens få det? Inte ens ett frikort till sömnen? Tydligen inte.

Men eftersom att min blogg är mitt utrymme där jag får chansen att ifrågasätta mig själv innan jag skriver något och bilda nya tankar ur de som redan finns, så tänker jag ändå att precis som jag nämnt innan så vinner jag så länge jag andas. Och en dag ska jag nog få sova. Jag vinner nu, inatt, i sömnlösheten och i det blåa, men jag vinner också i framtiden där min sömnmedicin inte slås ut av min utmattning och där jag en dag kanske inte ens behöver medicinsk hjälp för att få en rik sömn. Amen.

20 oktober 2017

Porträtt / E. Blombäck

Emelie Blombäck
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

19 oktober 2017

10 torsdagsfrågor

När vaknade du imorse?
Vid 04:48, omkring 08 och 11:32.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?

Vad är klockan? Spelar datorn fortfarande musik? Vart är jag idag? Är jag i mig själv eller har jag tappat bort mig själv under nattens fasor? (Det eskalerar kvickt på morgonen).

Har du ringt någon eller någon dig idag, vem och vad sa ni? 

Jessica och Simon. Samtalet med Simon var mer av en medlarhandling för att få honom i samtal med en annan. Jessica, Julia och jag pratade om tillvaron och helgen. Och dofter. Samtalet började såhär:


"Hej det är Hanna"
"Hej Hanna, det är vi!! Julia och Jessica"
"hEEJ!!"
"Stör vi?"
"Nejdå jag sitter i handfatet"
Vilket humör är du på? 
Känner mig på vakt, ligger och balanserar emellan rädd och hoppfylld. Lutar mer åt det ena än det andra. Och sedan så lutar det åt andra hållet. Så jag håller mig på vakt. Måste vara rädd om mig själv.

Har du ont någonstans? 

Axlarna, knävecken och lite i ögonen

Vilken var den första låten du satte på idag? 
Below My Feet av Mumford & Sons

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 

Jag var på Liljeholmen, vi hade varit iväg på lite lägerbål för att sedan pressa ihop oss 9 man i en säng och se på bonde söker fru (totalvärt). Sedan låg Filippa, Toftgård, Julia och jag kvar i sängen och pratade om drömmar. Vid den här tidpunkten exakt så vill jag gissa att Filippa och jag låg bredvid varandra hand i hand och somnade.
När fotade du något senast och vad var det?
Självporträtt / igår.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?

Ya, satt och funderade på när jag skulle använda ett presentkort jag fått i studentpresent och bestämde mig för att idag var rätt tillfälle för det. Guldiga hoops och en gul t-shirt med broderier på.

Vad ska du göra nu?

Sova. Godnatt.

17 oktober 2017

Känslor i tre delar

Del 1; barnet
Hur säger jag alla de orden som aldrig blev sagda? Hur tillåter jag mig själv att finnas till i mitt nuvarande sinnestillstånd samtidigt som åren präglade av tystnad som ligger bakom mig skriker och skriker och skriker. Skriker för allt som gjorde ont, skriker för allt och alla som inte såg, skriker för den växande, svarta sörjan som hade tagit plats inuti mig - den som ingen såg men alla fasade för. Hur ska jag bära mig åt när det finns ett litet barn inuti den stora kroppen som bara gråter och gråter, sträcker sig efter någon form av metaforisk förälder men når aldrig riktigt fram.
Del 2; rädslan
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är så trött bara, trött på att behöva oroa mig, att behöva vakna på morgonen och fundera om idag är den värsta dagen. Om precis så som Kristallnatten i Tyskland bara var ett fasansfullt förspel för det djävulska som skulle inträffa, så har de senaste åren bara varit ett förord. Blotta tanken på den verkligheten tömmer mina lungor på all form av syre och jag sätter mitt skakande finger på just den rädslan, pekar ut den inför all min fruktan och viskar "lögn". Viskar det så pass många gånger som jag själv behöver höra det, så pass många gånger så att jag vid någon tidpunkt själv tror på det.
Del 3; framtiden
Må den här smärtan göra mig tålmodig. Må smärtan lära mig hur man går igen, må smärtan lära mig att se mig själv i spegeln och älska det ärrade ansiktet jag ser. Må jag en dag finna mig själv med alla böcker fyllda av ord markerade i bläck, ord markerade av ångest, må jag hålla dem alla i min famn likt vykort som aldrig var riktigt bra nog för att skickas iväg. Må dem finnas till utan att behöva definiera mig, må dem finnas till utan att behöva vagga mig till sömns; MÅ DEM vara den där delen av mitt liv som jag överlevde, snälla, jag bränner dem alla om det betyder att de får försvinna och inte jag.
SparaSpara

15 oktober 2017

Så länge du andas vinner du


Bild: Oskar Fust

Det är december. Jag är arton år gammal och sitter på sängkanten. Snön faller utanför och på något förunderligt sätt känns det som att iskristallerna som bildas på fönstret också har en plats i mig. Frosten känns ända ut i fingertopparna och hjärtat frustar till vid varje slag, livrädd att det ska bli det sista. Livrädd för att slaget ska vara några siffror för högt på hjärtats richterskala. En jordbävning på 8,0 i richtermagnitud inträffar i genomsnitt en gång per år. Skadorna som inträffas av en sådan jordbävning kan orsaka skador i områden med över 2 mils utsträckning.

Jag lägger min lilla hand på det frusna hjärtat som så desperat försöker slå tillräckligt hårt för att hålla kroppen vid liv, men inte så pass hårt att den har ihjäl den. Låter handen känna varje slag, känner hur pulsen faller in i nya rytmer och tempon. Bultar om och om och om igen. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil, viskar sanningen till mig själv gång på gång.

Jag vänder blicken upp emot fönstret igen och ser på rimfrosten. Kristallerna av is som dansar i utkanten av mitt fönster, och en ny sång bildas i mig. Nya toner tar tag i mina lungor och kastar om det som finns inuti mig. Mitt hjärta brinner bara för dig, du är allt - du är allt jag vill ha. Min själ väntar bara på dig och jag skall sjunga tills morgonen har kommit. Herre mitt hjärta brinner bara för dig, och jag skall sjunga tills miraklet kommer.

Det är oktober. Jag är nitton år gammal och sitter på sängkanten. Regnet smattrar utanför och på något förunderligt sätt känns det som att flickan som med ett fruset hjärta på något sätt går och håller mig handen, var jag än är, vart jag än går. Det var ett år sedan, jag vet det, men ändå så kan jag inte släppa taget om det som en gång var stelfruset. Ändå minns jag den där vinterdagen som om jag levde på fler än ett ställe samtidigt. Kan man göra det? Jag tror att jag på något sätt har gjort fördjupande studier i det de senaste åren. Studier i hur man säger till alla att man har gått vidare, mår bättre nu, vill leva ett vackert liv. Studier i hur man skrattar åt ord som sårar, hur man nickar och sväljer skriket, hur man vänder all ilska emot sig själv.

Men jag tror att jag någonstans kan få fortsätta sjunga de nya tonerna som påbörjades för ett år sedan. Kanske var det bara förspelet till melodin som en dag ska få sjungas ut i sin helhet. En sång som ska skrikas ut från ett hustak med händerna höjda emot luften med en kropp som imploderar och exploderar gång på gång men fortfarande står kvar. Så länge jag andas vinner jag.

10 söndagsfrågor

När vaknade du imorse?
05, 10, 11, 11:28

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Vart jag var någonstans. Att vi hade skjutit ihop min, Julias och Filippas provisoriska säng för natten tätt intill varandra så att de bildade en enorm säng. Vaknade upp med blicken mot stället där min säng annars står och förstod inte riktigt hur jag lyckats hamna på andra sidan av rummet.

Har du ringt någon idag, vem och vad sa ni?
Japp. Hanna, vi pratade om livet. Sofie, försökte hitta ett plektrum i hennes rum. Pappa, lägesuppdatering och frågor.
Vilket humör är du på?
Känner mig överkörd, tung och dimmig. Allt är bara en stilla dimma som på något konstigt sätt ändå är fylld utav kaos. Trött också, något så fruktansvärt.

Har du ont någonstans? 
Huvudet, ögonen och benen. Fingertopparna också.

Vilken var den första låten du satte på idag?
Glacier - Matthew and the Atlas

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 
Jag är rätt säker på att jag sov vid den här tiden, tidigare på kvällen hade jag varit inne i Aneby för att inhandla tacos till vad jag och mina kompanjoner trodde var till 8 pers, vilket sedan visade sig skulle räcka till mer än dubbelt så många. Det var ett GT-brödunder utan dess like. 
När fotade du något senast och vad var det?
Det var nog inne på restaurangen "Gula Huset" inne i Linköping i tisdags där jag tog några porträttbilder på mitt sällskap.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?
En födelsedagspresent.

Vad ska du göra nu?
Sova. Godnatt.

13 oktober 2017

Porträtt + livsläge

Hej där. Nu är det så makalöst mycket som har hänt på så, så kort tid. Flytta hemifrån, dela rum med andra människor, bo tillsammans med 43 andra människor, utvecklas, brytas ned, klättra upp, finnas finnas finnas. Att få vara på den här platsen som jag i så många år längtat, väntat och kämpat för. Jag har varken ändrat storlek i mina skor eller känt hur min kropp har förändrats. Mina naglar är fortfarande bortrivna likt vykort av ångest, rummet jag nu bor i är prytt med för många växter för att påminna mig om det lilla liv som finns - så mycket är detsamma, men ändå känns det som om livet i sig har flyttat galaxer bort.
Att inte vara rädd för att vara svag. Upprepar meningen för mig själv om och om igen. Jag är inte rädd längre. Kan det ens vara möjligt? Så många skolår präglade av smärta och ilska riktat mot mig själv, som ett desperat försök att få vågorna att kasta sig emot ett annat håll. Att under tre års tid stå framför ett stormande hav och hoppas att rösten ska bära, att flickans darrande händer ska bäras upp och i någon form av ömsesidig förståelse så ska havet stanna. Havet ska kasta sig åt andra hållet. Jag tror nog att jag, att den darrande flickan, aldrig såg att det fanns en lugnare kust bakom mig. Att havet bredde ut sig och sträckte sig längre än vad jag någonsin kunnat ana.
Jag är inte på något sätt lyckligare, sorgligare eller något annat beskrivande adjektiv. Men jag tror att jag är i mig själv mer än vad jag varit på riktigt länge. Jag kan stå stilla vid kanten där hav möter land och omfamnas av den stilla vinden, andas femhundra gånger bättre än vad jag gjort de senaste åren och mina skakande händer behöver inte längre oroa sig för att i egen kraft behöva vända havets riktning. Att få bli mänsklig.


16 september 2017

Ett försök till visualisering

Vet inte riktigt vart jag är just nu. Glömmer bort min tid hos min psykolog. 
Kommer ihåg den där dansen jag och hon gjorde i trean. Glömmer bort att jag måste äta lunch.
Kommer ihåg skillnaderna på Times, Bodini, Constantia, Didot, varför man inte borde använda Slab-serif och massa annat om typsnitt. Glömmer bort att duscha. 
Kommer ihåg att diska. Glömmer bort alla danssteg jag lärde mig förra året. 
Kommer ihåg all smärta. Smärta. Smärta. Smärta. 
Har fastnat. 
Försöker fortsätta vidare till det jag inte kommer ihåg men allt har hakat upp sig. 
Smärta smärta smärta. Smärtan. Lidandet, plågan, värken, sorgen, saknaden. 
Försöker kasta mig själv ut ur mig själv. Sitter fortfarande fast i smärtan. 
Kan inte förstå hur all cement plötsligt kom hit. Jag var ju fri för säkert tio minuter sen. 
Sväljer två tabletter och kollar på klockan, måste bara uthärda fjorton minuter till. Smärtan dunkar i bröstet, i huvudet, i tinningarna, i fingertopparna.
Det är inte nog, fjorton minuter är inte nog. Plockar upp mobilen och ställer in ett fyraminuters-alarm.
För varje fjärde minut som jag klarar av utan att göra något så är det inte så långt kvar längre.
Försöker tänka på min lillebrors skratt men hör ingenting hur länge jag än letar.
Stänger ögonen och knyter nävarna ännu hårdare. Försöker minnas vattenfallet ovanför mitt huvud och kameran i min hand men ser ingenting.
Rummet skakar, hela den här staden skakar. Eller så är det bara jag. Försöker att hitta ett namn i min mobil som jag kan ringa eller smsa till men vågar ingenting.
Mina skakande knän faller in i trans med resten av min kropp och det första alarmet går av. Bara tre kvar.
Plockar fram breven jag skrev i September. Sprätter upp de fint förseglade kanterna och sätter mig med benen kors över varandra och låter mina ord knytas upp i mitt inre. Jag är fri nu. Jag förtjänar glädje, förtjänar livet, förtjänar lycka och lycka och lycka. Sätter eld på breven, sätter eld på mitt inre och låter lågorna som tänds vara syret som bränner upp ångesten. Andra alarmet går av.
SparaSpara
SparaSpara

11 augusti 2017

Ångest och sorg är en skiva på repris

Jag svänger höger även om det går snabbare att cykla den vänstra vägen. Kisar när jag möts av solen som letar sig fram till mitt ansikte emellan träden. Gatan är stilla och jag gör en vänstersväng, trampar tills jag kommer fram till bänken. Innan jag sätter mig inser jag att någon har lämnat ett paket näsdukar på bänken, som om personen visste vad det skulle vara för typ av människa som cyklade hit klockan åtta på kvällen.
Torkar mina kinder med händerna istället och plockar ut hörlurarna ur telefonen. Efter några minuters tystnad piper telefonen om en ny slam poem som har laddats upp, jag följer länken och stänger ögonen. När jag kommer hem slår jag upp datorn och lyssnar på den om och om igen för att kunna skriva ned varje ord. Jag vet inte riktigt varför jag gör det längre, textar dikter som inte varit synliga för världen i mer än några timmar. Jag antar att det är mitt kvitto på att jag inte är ensam, och ju snabbare jag kan så mig själv att tro på att det stämmer; desto tidigare slutar mina händer att skaka.
Anna Marie - Lessons In The Mirror

I would make a good corpse, pale face sunken eyes
The origin of vampire myths and I ask myself what if when I like my lips and search of love you just think its an search of lust or thirst can't you tell that the only thing that I am thirsty for is solace
I am the girl with sunken eyes who was seen to much; that can never die 
And i keep hearing the phrase "handle it"

Don't you know that the word handle twists knots in my stomach
Instead of opening doors it shuts them, tight, lock it don't let thunder erupt from behind the door
Can't let anybody see that theres a storm; handle it
Why does this phrase make me twitch? How many handles could a door possibly come with?
Each new incident jiggles, the world can't seem to quit so maybe I'll give it a peak, make them think that behind this door is Narnia, It's magic

Little do they know, war is coming
Behind this handle my frozen tears that tore away the earth, hurt is hidden deep within this
So maybe I'll buy a jukebox for this room and listen to 'Dancing With Myself'
Handle it; These tears dry on their own
Handle it, whip it. Handle it, beat it Handle it, lock it
Handle it, stop it. Handle it, grasp it so tightly until you aren't sure that you can let go and then lock it, hide those keys inside of a locker and feel the irony

Pretend you see beauty until there is nothing left to see and feel the irony in holding tight to losses then toss that shit into the ocean
Be like Rose, persist, let go, forget everything you know; handle it
Handle it as if you were handed gifts that slipped through your fingers before you get the chance to open them and tell yourself; life is simpler without them 
Handle it until you no longer have hands to unlock the door and then run because you still have feet you will not become undone
So run - listen to forever young and run, run to dodge that bullet
Remember that happiness isn't a warm one, run; run like Forrest
Run, you do run run run, you do run run

I guess anxiety and grief is this record on repeat
Anxiety and grief is a record on repeat
Anxiety and grief is a record on repeat
Tell yourself that eventually a new record-
Remind yourself that sometimes you have to wear out a record to go and search of a new one
Remind yourself that eventually new songs will make you tick and remind yourself that you are strong enough to handle this