4 januari 2017

Det är onsdag.

Det är onsdag och allt gör ont. Försöker att strunta i allt istället. Skiter helt och hållet i att jag den senaste månaden har blivit tvungen att ändra dosering i min medicin tre gånger för mycket och att min kropp håller på att gå sönder nu. Att alla hjärnspöken är tillbaka och att de skriker högre än någonsin. Att jag inte längre somnar utan sömntabletter. Att jag inte har pratat med mina vänner på 15 dagar. Att jag inte längre kan räkna kilona jag tappar på mina 10 fingrar. Att jag vissa dagar det här lovet inte ens har lämnat mitt rum. Att jag förmodligen måste ändra medicin igen. Att de senaste åtta månaderna bara har handlat om att ändra medicin.
 Att mitt hår inte växer längre och att mina naglar går sönder. Att du inte har hört av dig fast du sa att skulle finnas där. Att mer än majoriteten inte hörde av sig fast de sa att de fanns där. Att du sa att du var min vän men rev isär min kropp. Jag skiter helt och hållet i vare sig jag vill leva eller inte. Vare sig jag har framtidstro eller inte. Jag skiter i ALLT och lyssnar bara på Oskar Linnros idag och skriker med när han sjunger ”Sträcker upp mina händer, tror att det här kan vara början på nåt stort. Jag står precis på gränsen, horisonten är nån annans konstruktion. Brukade hata mig själv - måndag-fredag blev en kedja kring min fot. Men det är nånting ikväll som får mig att tro att vi kan gå”.
För vad mer kan man säga till någon som varje dag ser flinet på depressionens ansikte? Och så var det den där gången när jag satt i ett rum i sjutton dagar med döden och vi körde den där leken där den första som blinkar förlorar. Han frågar varje dag om jag vill leka. Men idag tänker jag fortsätta skrika till Oskar tills jag somnar för idag är det här jag och det är OKEJ. Det är fortfarande onsdag.
SparaSparaSparaSpara
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar