23 januari 2017

Minnet av dimman

Någon gång i tiden mellan vår och sommar.
Det hade nästan gått en vecka, jag gick in på sjukhuset med pappa bredvid mig tillsammans med mina skakande ben och ett bultande hjärta. Tittar ner i marken så fort vi möter någon. Alla vet, alla vet, alla vet. Stänger min mun och pressar ihop mina tänder tills min käke svider av smärta. Svänger vänster två gånger och sätter mig ned i rummet. Efter ett samtal så spänt att luften försvann inne i rummet så skickas jag ut och pappa sitter kvar inne med människan i vit rock.
Jag sitter på stolen utanför och skakar. Minns inte sist jag grät såhär länge. Den enda fönstret som finns här har stora vita bjälkar framför sig och jag känner mig som en människa i en låda som någon leker med. Jag skickas vidare till andra sidan av sjukhuset och får besöka korridorer som jag inte visste fanns. Inte en endaste själ viskar inne i väntrummet. Det är helt tomt, det enda ljudet jag hör är min tänder som fortfarande biter ihop i varandra. Jag sätter mig ner, igen, och väntar tills hon kommer och berättar för oss att vi måste åka till Nyköpings sjukhus, får se vad de kan göra.
Åker hem och packar min kånken under tystnad. Lägger ner de enda sakerna jag tycker om just nu. Min vattenfärg, några papper och pennor. Min Bibel och kastanjer att hålla i. I bilen säger pappa något om skosnören, jag vet vad han menar. Jag biter ihop och låter mina tänder skava mot varandra, låter de rispa mot varandra tills jag känner en bit av min tand lossna.

Jag har fortfarande inte slutat att bita ihop ännu, är fortfarande redo för striden om det skulle behövs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar