8 januari 2017

Och jag kallar det för livet

Söndag men söndag på riktigt nu. Inte bara några bokstäver som buntats ihop och kramat om varandra, nu är det söndag på riktigt. Söndag innan livet börjar. Söndagen innan jag börjar min sista termin i skolan. Terminen då jag tar studenten och faktiskt ska klara av all skit. Tanken på det är helt surrealistisk, vet inte om jag får svindel eller om mina fötter står stadigt när jag tänker på det. Eller om allt händer på en och samma gång. Försöker i alla fall planera in små saker att göra då och då som är berusade och fulla på glädje.
Fortsätter att läsa även om fingrarna är svaga och ögonen trötta och fortsätter att måla tills alla färger blandar ihop sig till en enda stor röra och jag kallar den färgen för livet. Jag dimmrar ljuset i badrummet och sätter mig ner på golvet när jag duschar och jag kallar det för livet. Jag räknar inte längre hur många timmar jag kommer att få sova om jag somnar om en timme och jag kallar sömnen jag får för livet. Jag lägger ner 20 minuter på min eyeliner när tre vänner som har sett mig i det värsta kommer över för att spela spel och jag kallar den linjen för livet.
Och jag hör den lilla rösten inom mig som säger att det är farligt, det är allt för farligt för sådana som mig att börja kalla livet för olika saker och sova mer än 5 timmar. Och jag hör den där andra rösten som säger att det kan vara annorlunda imorgon, allt kan vara som bortblåst imorgon och då kanske det enda du kallar för "livet" är tabletter. Men det är inte morgon än, natten är här och sveper in mig i sina skakiga armar som klingar som silverskedar i starka armar med svaga händer och håller om mig. Säger med en grop i halsen och våta kinder att det behöver inte gå sönder imorgon. Både natten och jag är lika rädda för morgondagen. Men det tar bara 12 timmar så ses vi igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar