3 januari 2017

Rädslor inför att bara vara en kropp

Hej. Tänkte skriva något igen. Vet inte varför just det kan bli så svårt i tider som dessa - hur allt verkligen går i vågor? Förra våren och sommaren var skrivandet verkligen det enda jag hade och det enda som lyckades ge mig någon sorts form av syre. Och så plockar bara utmattningen och depressionen bort det som den själv vill.
Som om jag är ett dokument som bara går att redigera och sudda hur som helst. Som att jag inte bryr mig om allt jag förlorar. Depressionen bryr sig inte och jag kan inte göra något åt det. Hur mycket jag än försöker, hur många leenden jag än tvingar fram, hur många timmar jag än spenderar åt att försöka göra saker som jag brukade gilla, så går det bara inte.
Depressionen bryr sig inte ett skit om vem jag är och älskar att plocka i min kropp och mitt huvud och kan plocka bit efter bit av mig men lämnar ett så stort gap efter sig. Det är det som är grejen med den, den förstår inte att om man tar bort något så måste man lägga till något annat, allt annat fungerar just så men depressionen har bara inte fattat. 
De senaste veckorna har jag inte kunnat glädja mig åt att varken måla eller skriva och det är liksom de enda två sakerna jag har kvar. Det är de två sakerna som jag har kunnat lägga min höst på och jag är bara så fruktansvärt rädd. Kanske kan någon förstå hur ensamt det känns när det sista man har kvar är papper och penna? Jag vet inte vad jag ska göra om jag förlorar det nu, det blir bara en kropp som ligger utslagen kvar på en säng då. Natt ut och dag in. Om och om och om igen.
En kropp som sväljer sina tabletter varje morgon. Som går upp ur sängen någon gång då och då även fast den inte vill. En kropp som tvingar ned lite mat även om varje tugga känns som kartong blandat med förlust. En kropp som slutar ta kontakt med vänner och sörjer över ensamheten men bara inte o r k a r med något annat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar