26 februari 2017

Att fortsätta möblera om

Får en notis på min mail om att jag har fått några nya följare på bloglovin. Bloglovin. Något av det viktigaste en kände till som trettonåring. Öppnar mailet och lyckas komma in till min gamla, där uppdateringen är obefintlig, profil. Börjar ändra om och möblera om. Flyttar undan de där gamla kartongerna som stått där för längre. Tar ner den där tre år gamla tavlan och hänger upp en som bara är några veckor gammal. Rensar där det behövs och kollar sedan på min översikt över alla mina inlägg.
Läser rubrik efter rubrik, ser bild efter bild och det slår mig hur stolt jag borde vara. Hur stolt jag borde vara över att vara här. Här, här där jag just är. Hela mitt liv har lett fram till denna stunden och om den må verka irrelevant i den andres ögon så är det banne mig det viktigaste som hänt mig på veckor. Jag ser alla brutna ben, alla skavsår och huvudvärkar uppradade i bloggform. Men jag ser också alla fyrverkerier, alla kramar och alla jag älskar dig. Och jag tror nog att oavsett hur illa det blir igen, oavsett vad som väntar framför mig, oavsett hur många nätter jag krampaktigt kommer att flåsa mig igenom och dagar som jag kommer att låta rinna förbi medan jag ligger på min säng med händerna knäppta över min mage och gardiner fördragna - oavsett så kommer jag att fortsätta möblera om.
Jag och livet, min värsta fiende det senaste året, vi kommer fortsätta att möblera om. Om och om igen tills det klickar till och allt bara är  r ä t t. Livet kommer att riva ned flera tapeter och jag kommer att tapetsera om i nya mönster. Han kommer att klösa hål i mina väggar och jag kommer att gipsa igen dem. Han kommer att glömma ett tänt ljus på trägolvet och jag kommer att få det att fungera. Rökdoften kommer att finnas där, i veckor, kanske till och med i månader. Men jag kommer att finna den finaste mattan som påminner mig om den 19 januari eller sommaren 2013. Och vi kommer att bråkas och retas och nästan ha ihjäl varandra gång på gång, men i slutändan kommer vi nog ändå att säga de där tre orden till varandra. Det är för vackert för att jag ska gå miste om det. Jag kommer att förstå en dag.

22 februari 2017

Onsdagen i kylan

När jag blundar och medicinen som söndras i min kropp håller i alla mina ben med sköra trådar känns det som att jag gungar. Som att jag flyter till havs. Som att jag aldrig skulle kunna sjunka. Som att jag flyter fram och tillbaka på havet som bara blir stormigare och stormigare. Men jag kan aldrig sjunka. Aldrig. Kan aldrig sjunka.

5 februari 2017

Tills färgen tar slut

Hej där. Jag vet inte riktigt, det är så surrealistiskt just nu bara. Att slitas mellan två olika verkligheter konstant. Kastas fram och tillbaka och inte veta hur länge man får vara kvar. Inte veta hur ont det kommer göra, inte veta hur fint det kommer att kännas. Det gör en bara så blind, så naiv för vad som kommer att ske.
Lungorna skriker och jag glömmer bort allt. Glömmer bort allt jag har gjort den senaste veckan, allt skolarbete jag har lyckats göra, alla människor jag har pratat med, alla vänner jag har träffat. Allt försvinner och det är november igen och dagarna blir till veckor och jag minns inte när jag såg solljuset senast. När jag såg mina vänner senast. Men jag är inte där - jag är inte där, viskar jag till mig själv. Men hjärnan fattar ingenting, hänger inte alls med. Tror att bara för att jag fortfarande river av mina naglar och river mig blodig på min rygg så ser allt ut som det gjorde då.
Men det gör inte det. Det ser bara ut så då och då, hur mycket jag än försöker att måla om dessa svarta väggar i färger som får mig att minnas mitt eget namn. Lyckas måla i några dagar, kanske till och med i en vecka eller två. Står stolt framför mina nymålade väggar och hoppas att de får vara gröna, ljusblåa, röda och turkosa ett tag till. Men, plötsligt känner jag doften av kol och sakta men säkert börjar den svarta färgen som mer liknar en sörja leta sig fram under mina nya kulörer som jag kämpat så hårt med att placera där. Och jag faller ihop och bara orkar inte måla om en gång till. Säger till mig själv att det här var den sista gången som jag målade om.
Men jag vet att jag kommer att måla om igen, att jag kommer att göra det om och om och om igen. Tills knogarna blöder och färgen kommer därifrån. Som Neil Hilborn skriver i The Future "See, when I'm up I don't do it because, holy shit, there's so much left to do! When I'm down I don't do it because then the sadness would be over, and the sadness is my old paint under the new. The sadness is the house fire or the broken shoulder: I'd still be me without it but I'd be so boring". Kanske är det så att man klarar av den ständiga balansgången, kanske är det så att vi lär oss att leva med en viss sorts smärta även om den aldrig lämnar oss. Kanske är det inte alls så. Men jag såg framtiden, och i den så var jag vid liv för att se vad som händer.

2 februari 2017

Onsdagens bravur

Onsdagsbrunch med järngänget och en Hanna.
 Splittrad eller fundersam Siri? Tänker förmodligen på Nutella.
 Bellabus och Ebbacool.
Och en till Hanna, fin hon är - visst är hon?