22 februari 2017

Onsdagen i kylan

När jag blundar och medicinen som söndras i min kropp håller i alla mina ben med sköra trådar känns det som att jag gungar. Som att jag flyter till havs. Som att jag aldrig skulle kunna sjunka. Som att jag flyter fram och tillbaka på havet som bara blir stormigare och stormigare. Men jag kan aldrig sjunka. Aldrig. Kan aldrig sjunka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar