5 februari 2017

Tills färgen tar slut

Hej där. Jag vet inte riktigt, det är så surrealistiskt just nu bara. Att slitas mellan två olika verkligheter konstant. Kastas fram och tillbaka och inte veta hur länge man får vara kvar. Inte veta hur ont det kommer göra, inte veta hur fint det kommer att kännas. Det gör en bara så blind, så naiv för vad som kommer att ske.
Lungorna skriker och jag glömmer bort allt. Glömmer bort allt jag har gjort den senaste veckan, allt skolarbete jag har lyckats göra, alla människor jag har pratat med, alla vänner jag har träffat. Allt försvinner och det är november igen och dagarna blir till veckor och jag minns inte när jag såg solljuset senast. När jag såg mina vänner senast. Men jag är inte där - jag är inte där, viskar jag till mig själv. Men hjärnan fattar ingenting, hänger inte alls med. Tror att bara för att jag fortfarande river av mina naglar och river mig blodig på min rygg så ser allt ut som det gjorde då.
Men det gör inte det. Det ser bara ut så då och då, hur mycket jag än försöker att måla om dessa svarta väggar i färger som får mig att minnas mitt eget namn. Lyckas måla i några dagar, kanske till och med i en vecka eller två. Står stolt framför mina nymålade väggar och hoppas att de får vara gröna, ljusblåa, röda och turkosa ett tag till. Men, plötsligt känner jag doften av kol och sakta men säkert börjar den svarta färgen som mer liknar en sörja leta sig fram under mina nya kulörer som jag kämpat så hårt med att placera där. Och jag faller ihop och bara orkar inte måla om en gång till. Säger till mig själv att det här var den sista gången som jag målade om.
Men jag vet att jag kommer att måla om igen, att jag kommer att göra det om och om och om igen. Tills knogarna blöder och färgen kommer därifrån. Som Neil Hilborn skriver i The Future "See, when I'm up I don't do it because, holy shit, there's so much left to do! When I'm down I don't do it because then the sadness would be over, and the sadness is my old paint under the new. The sadness is the house fire or the broken shoulder: I'd still be me without it but I'd be so boring". Kanske är det så att man klarar av den ständiga balansgången, kanske är det så att vi lär oss att leva med en viss sorts smärta även om den aldrig lämnar oss. Kanske är det inte alls så. Men jag såg framtiden, och i den så var jag vid liv för att se vad som händer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar