1 mars 2017

Minns du när allt var elektriskt?

Jag sa att jag skulle börja skriva om dig. Eller, inte riktigt. Jag tänkte på det. Jag försökte en gång eller två. Men det var för svårt att minnas och för trassligt att glömma. Satte mig ned och återupplevde sekund efter sekund, minut efter minut, minne efter minne. Om och om och om igen gjorde jag det. Plågade mig själv tills natten blev till dag. Behövde inte ens stänga ögonen längre för att vara på en annan plats. Hela livet blev till en annan plats. 

Vart jag än var, så var jag inte riktigt där. Jag, inte mitt hjärna-jag utan den här spöklika skepnaden, har rymt från min kropp. Jag är numera i alla stunder där adrenalinet rusat och mitt blod pulserat, i alla mörka nätter och i alla ljusa dagar. Jag är inte längre här. 
Och förlåt om det ser ut som att jag inte lyssnar på vad du säger, skepnaden i mig har flytt och befinner sig just nu i min källare maj 2016 och jag gråter ut min själ mot tomma väggar.

Och förlåt om jag inte har sagt något på några timmar, skepnaden i mig har flytt och befinner sig hos alla dem som aldrig skulle skada, som bar mig över gropar där de bara hade tänkt att själva passera samtidigt som de lämnade mig i den.

Och förlåt om jag inte hör av mig, men det här skelettet och de här benen som jag ska kalla för min kropp har svikit mig och lyckas inte längre skilja på när jag är vaken eller när jag sover.