1 mars 2017

Minns du när allt var elektriskt?

Jag sa att jag skulle börja skriva om dig. Eller, inte riktigt. Jag tänkte på det. Jag försökte en gång eller två. Men det var för svårt att minnas och för trassligt att glömma. Satte mig ned och återupplevde sekund efter sekund, minut efter minut, minne efter minne. Om och om och om igen gjorde jag det. Plågade mig själv tills natten blev till dag. Behövde inte ens stänga ögonen längre för att vara på en annan plats. Hela livet blev till en annan plats. 

Vart jag än var, så var jag inte riktigt där. Jag, inte mitt hjärna-jag utan den här spöklika skepnaden, har rymt från min kropp. Jag är numera i alla stunder där adrenalinet rusat och mitt blod pulserat, i alla mörka nätter och i alla ljusa dagar. Jag är inte längre här. 
Och förlåt om det ser ut som att jag inte lyssnar på vad du säger, skepnaden i mig har flytt och befinner sig just nu i min källare maj 2016 och jag gråter ut min själ mot tomma väggar.

Och förlåt om jag inte har sagt något på några timmar, skepnaden i mig har flytt och befinner sig hos alla dem som aldrig skulle skada, som bar mig över gropar där de bara hade tänkt att själva passera samtidigt som de lämnade mig i den.

Och förlåt om jag inte hör av mig, men det här skelettet och de här benen som jag ska kalla för min kropp har svikit mig och lyckas inte längre skilja på när jag är vaken eller när jag sover.

1 kommentar:

  1. Camilla Laveson16 april 2017 19:52

    Hej Hanna! Jag vill bara att du ska veta att jag ofta tänker på dig, följer dig här och ber för dig! Du är inte ensam i att kämpa med ångest och nedstämdhet. Helst av allt skulle jag vilja krama om dig och lyssna på dig. Du har här på bloggen visat på så stor vishet, jag förundras över att du kan uttrycka dig så som du gör. Om jag kan göra något för dig, vad som, sä gör jag det gärna. I de värsta passagerna ska man inte vara ensam. När det går lättare är det gott att få dela det.

    Du vet ju knappt vem jag är, men jag känner ju Anna och Daniel och har följt er kamp för din mamma genom bloggen. Därför gjorde det mig ont att höra om din kamp. Då jag själv haft mycket ångest genom åren, så tänker jag att det kanske är skönt att höra att du inte är ensam... Det finns hopp. Alltid. Det är bara så smärtsamt att inte känna det!

    Vet att du har student och bibelskola i sikte. Det gläder mig! Jesus är störst, även om vi håller på att gå sönder inombords. Någon gång läker vi. Även du. Även jag. Och i trasighet och smärta kan Gud verka på ett sätt som han inte kan när vi mår bättre. Så håll ut, aldrig någonsin behöver du göra resan ensam.

    Anna har min mail och telefonnummer, om du vill ha.

    Kram

    SvaraRadera

Skriv en kommentar