18 maj 2017

Jag ville ju hinna säga allt innan jag skulle gå

Jag vet inte vart jag ska eller om jag ens ska någonstans, men livlösheten och förlamningen knyter ihop mina anklar så att jag bara snubblar på allt. Snubblar över skolan, över mina vänner, säger fel saker, tänker fel tankar, vilar för lite, slutar plugga, slutar slå igång datorn när jag kommer hem från skolan, snubblar över sängen och träffar golvet istället... ligger där tills graderna börjar sjunka utomhus och himlen målas svart. Jag vet inte vad det är, men jag måste göra något utav det. Så jag försöker att skriva igen. Försöker skriva något på instagram men det hugger till i mig och jag raderar appen. Försöker skriva något till en vän på messenger men går i baklås, så jag raderar den appen också.
Vet inte vad det är för fel på mig
Vet inte vad det är för fel
Vet inte vad det är
Vet inte vad
Vet inte
Det känns som att det kommer att ta slut. Kommer det att göra det? Jag vet inte om jag pratar om ångesten eller livet. Jag vet inte. Jag vet att jag har skrivit de tre orden för många gånger nu, men jag kan inte stå till svars för vad jag känner när jag inte ens vet. Det är bara storm. Det är dimma. Det är vågor som slänger sig över klippor. Det är ösregn som slår som piskor mot huden. Och jag vet att du inte lyssnar Hanna, jag vet att du varken lyssnar på dig själv eller de andra. Men snälla försök, försök att öppna öronen och se på ett nytt sätt. Du måste höra, du om någon måste göra det.

Snälla, snälla