31 juli 2017

Tänka bort tanken ur skallen

Stirrar upp på fötterna som är placerade mot det vita snedtaket, på det mörkbruna lacket som pryder mina tår, väntar och väntar på att det ska torka. Tänker på hur naturligt det är, hur normal jag är i just den här stunden. Bara en tjej som väntar på att hennes naglar ska torka. Varken mer eller mindre. Vänder blicken åt höger och sneglar på min kalender som jag gjorde för att kunna räkna ned till den sjuttonde juni. De fyra sista dagarna är fortfarande inte överstrukna och jag inser att jag inte har någon plan på att göra det heller. Kliver upp ur sängen och drar med fingret över alla dagar som gått. Sextonde mars, tjugofjärde april, tredje maj.
Den Svenska Björnstammen skriker ut i rummet: Jag ska spotta ut klumpen ur halsen, vakna i drömmen på natten. Tänka bort tanken ur skallen. Alltid längta, aldrig känna. Avundsjuka snälla sluta plåga mig. Sluta plåga mig mumlar jag långsamt med till tonerna. River sakta ned planschen och viker ihop den fem gånger. Ska aldrig mer tillbaks dit. Några hävdar att det bästa ligger framför oss samtidigt som de fyller medier och livet med minnen av det som har hänt. Men inte jag, och det är i den stunden som jag fäster min blick på mina målade tånaglar, känner mig inte längre naturlig. Det känns inte naturligt över hur jag vill bort. Bort bort bort. Måste komma vidare, måste fortsätta gå framåt.
Längtat i tre år nu, suttit inne på skoltoaletterna i panik, fötterna pressade mot väggen ryggen mot toastödet. Tårar som vägrar sluta rinna och panik som sköljer över mig med skam. Våg efter våg. Ska aldrig mer tillbaks dit. Inte för att min naiva och optimistiska själ på något sätt tror att ett miljö- och människoombyte kommer att förändra allt, men någonstans finns ändå hoppet om att något ska förändras. Det är bara det jag kräver, en förändring av alla hundra som finns kvar. Låten fortsätter: Vinnarna är fuskare, domarna är mutade. Tankarna är tiltade, pulsen, den blir vildare. Regnet det lossnade, drömmarna är krossade. Perspektiven är tappade, käftarna går snabbare. Vaknar upp ur min dvala och lyfter blicken, går och slänger planschen som jag håller i högerhanden. Ska aldrig mer tillbaks dit,

11 juli 2017

Den totala återställningen

Vaknar 10:20, ligger kvar i sängen i exakt 43 minuter och lyssnar innan jag förstår att jag måste fly. Att jag för en gångs skull vet om mitt eget bästa. Smsar honom och frågar om jag kan komma över, sätter mig sedan på cykeln i allt för varma kläder och svänger in på Ica för att köpa lantbröd, mozzarella och smörpopcorn. Vi tillbringar timmarna åt att äta ugnsbakat bröd med instuckna ostskivor och skrattar åt löjliga filmer så att jag inte behöver nämna mörkret en enda gång.
Senare under dagen ligger jag i en ring mitt ute i vattnet och läser. Hör plötsligt telefonen som ringer och vet precis vilket samtal det är. Börjar frenetiskt dra i snöret för att komma in till bryggan. Någon halvmeter ifrån slänger jag mig mot träet och ser hur kanotpaddlarna bakom mig stirrar. Jag kravlar mig upp och lyckas svara i sista sekund. Sätter mig på huk på bryggan. Ser de två killarna som står borta vid bron och fiskar, dem som alltid skrattar högt och lättsamt. En man i neonfärgade kläder springer förbi dem men börjar promenera så fort han kommer in bland träden. Funderar på om det här är allt. Alltet med det stora A:et.
Jag vet egentligen inte vad jag menar med allt, men ja. Om det är bättre eller sämre att bara stänga av. Återställas. Sitta här och spendera meningslösa timmar åt att stirra. Det finns en tidpunkt då telefoner måste återställas förr eller senare. Jag minns 2014 när min telefon mitt i natten pep till, jag läste ett meddelande om att en återställning var nödvändig och det enda svarsalternativet som fanns var "Återställ". Jag satt länge med panik och undrade hur jag skulle göra för att inte förlora allt jag hade. Startade om telefonen, plockade ut batteriet, googlade om och om igen. Ingenting hjälpte. Det enda som kunde göras var att återställa telefonen.

Någonstans tror jag att det är det som min kropp desperat försöker att signalera till min hjärna i. Återställningen är nödvändig. En nystart måste ske. Det tar inte många timmar innan man inser att de flesta minnena är sparade någon annanstans, att det är lov till att göra utrymme för något nytt.

10 juli 2017

En timma i formen av en dag.

Lägger i ett torkat ormbunke-blad mellan sida 297 och 298, stänger igen boken och lägger den på badkarskanten. Stirrar på mina ben en stund innan jag sätter ner naglarna som numera nästan är obefintliga i huden och drar. River gång på gång, sänker ner benen under vattenytan och ser hur strecken börjar formas. Som att någon har varit där med en kratta och försökt få någorlunda ordning på det hela. Misslyckats fatalt. Lutar mig själv nedåt istället och låter mig omslutas av vattnet. Sätter mig på badkarskanten och öppnar burken med scrub doftande av mandel och börjar skrubba. River med den salta krämen över mina underarmar och smalben. Låter kornen rispas mot huden om och om och om igen. Blir helt ny, helt omgjord, helt frisk. Fortsätter att skrubba tills alla tankar försvinner, tills alla svarta hål mirakulöst fylls upp av röd, orange och gul akrylfärg, tills hela bröstet liknar en solnedgång.
Kliver sakta ned i badet igen och låter mig omslutas för en sista gång innan jag reser mig upp för att försiktigt svepa in min bok och mina glasögon i en liten handduk. Sträcker mig för att lägga de på toalettlocket men lyckas ändå tappa glasögonen så att de kilas fast emellan två rengöringsflaskor. Andas högt och fäller ut en handduk över golvet som leder fram till dörren. Plockar upp ljusen som står i gamla glögg-flaskor och bär ut dem till mitt rum, lyckas balansera dem nästan helt hela vägen tills jag sätter ned det sista på golvet bredvid min vinylspelare.
Ett stearinstänk faller från det höga ljuset och instinktivt fångar jag upp det med mitt högra pekfinger. Tittar på fläcken som bildas på fingret och biter ihop när svedan kommer, räknar sekunderna och låter det stelna någorlunda istället för att brännas ännu mer innan jag börjar kroka fingret så att stearinet lossnar. Klär på mig min vita badrock och grimaserar när fingret stöter emot frottékanten. Tittar på klockan som visar 21:52, fäster min blick på huden mellan min stortå och hål och ser hur senan vibrerar, och även om det står att det fortfarande är måndag i kalendern så känns det som dagar sedan jag klev ner i badet.