31 juli 2017

Tänka bort tanken ur skallen

Stirrar upp på fötterna som är placerade mot det vita snedtaket, på det mörkbruna lacket som pryder mina tår, väntar och väntar på att det ska torka. Tänker på hur naturligt det är, hur normal jag är i just den här stunden. Bara en tjej som väntar på att hennes naglar ska torka. Varken mer eller mindre. Vänder blicken åt höger och sneglar på min kalender som jag gjorde för att kunna räkna ned till den sjuttonde juni. De fyra sista dagarna är fortfarande inte överstrukna och jag inser att jag inte har någon plan på att göra det heller. Kliver upp ur sängen och drar med fingret över alla dagar som gått. Sextonde mars, tjugofjärde april, tredje maj.
Den Svenska Björnstammen skriker ut i rummet: Jag ska spotta ut klumpen ur halsen, vakna i drömmen på natten. Tänka bort tanken ur skallen. Alltid längta, aldrig känna. Avundsjuka snälla sluta plåga mig. Sluta plåga mig mumlar jag långsamt med till tonerna. River sakta ned planschen och viker ihop den fem gånger. Ska aldrig mer tillbaks dit. Några hävdar att det bästa ligger framför oss samtidigt som de fyller medier och livet med minnen av det som har hänt. Men inte jag, och det är i den stunden som jag fäster min blick på mina målade tånaglar, känner mig inte längre naturlig. Det känns inte naturligt över hur jag vill bort. Bort bort bort. Måste komma vidare, måste fortsätta gå framåt.
Längtat i tre år nu, suttit inne på skoltoaletterna i panik, fötterna pressade mot väggen ryggen mot toastödet. Tårar som vägrar sluta rinna och panik som sköljer över mig med skam. Våg efter våg. Ska aldrig mer tillbaks dit. Inte för att min naiva och optimistiska själ på något sätt tror att ett miljö- och människoombyte kommer att förändra allt, men någonstans finns ändå hoppet om att något ska förändras. Det är bara det jag kräver, en förändring av alla hundra som finns kvar. Låten fortsätter: Vinnarna är fuskare, domarna är mutade. Tankarna är tiltade, pulsen, den blir vildare. Regnet det lossnade, drömmarna är krossade. Perspektiven är tappade, käftarna går snabbare. Vaknar upp ur min dvala och lyfter blicken, går och slänger planschen som jag håller i högerhanden. Ska aldrig mer tillbaks dit,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar