24 oktober 2017

Ur min anteckningsbok del 16

Sitter på badrumsgolvet och tänker över det hela, tänker på hela året som gått. Flashbacks. Om och om och om igen, torterar mitt minne och får nostalgin att verka som en god vän. Insisterar på att det var bättre förr. Insisterar på att det var värre förr. Blundar och försvinner ett tag, minnet plockar upp fragment som jag inte ens mindes fanns. Vrider och vänder på dem en stund som om de vore gamla polaroider, så lätta att riva itu. Öppnar ögonen och inser att jag har hållit andan hela den här tiden. Det gör inget egentligen, kroppen klarar av att hålla andan i upp till sex minuter.
Plockar upp min mobil och bläddrar igenom alla bilder jag någonsin tagit. Kollrar bort det jag inte vill minnas, raderar bild efter bild. Råkar hamna på en bild där jag ser en flicka som gråter. Det är bara hon med på bilden och hon sitter på en brygga så det kan inte vara någon annan än henne som tog bilden. Ändå kan jag inte förstå att det är jag. Säger till henne att hon har pratat för högt, att det är min tur att prata nu. Att det är min tur nu att säga mitt, att det är min tur att ge liv till alla meningar jag har struntat i. Det är min tur att leva nu.
SparaSpara

23 oktober 2017

Jag ska fortfarande skapa liv

Klockan är 06:41 när hon kliver in i rummet. Jag sitter på golvet framför spegeln, plattången vilandes framför mina fötter bredvid den stora monsteran. Sitter med benen i kors, omfamnar mig själv. Hon ler när hon ser mig och jag skiner upp som ett litet barn. "Jag tog mig upp idag", säger jag medan ansiktet spricker upp i ett nervkittlande leende. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut, hon berättar hur stolt hon är över mig och på något sätt är den här stunden, just den här stunden, en av dem största segrarna som har skrivits i alla historieböcker. 

För en morgon, om det så bara är idag, så har inte kyrkogården någon plats i mina lungor. Den håller mig inte gisslan i sängen, i mörkret. Idag är jag starkare än den. Och inte idag, idag ska inte varje utandning präglas av förmultnad död och aska. Det ska inte längre vara nattsvart mörker. Inte idag, och om det så bara är för en dag så är jag så otroligt lycklig över att jag får just den här dagen - den här morgonen. Jag begär inte mycket mer. En hoppfull stund, en strimma ljus, en glimt av himmelen på jorden in i kyrkogården, tar in det till min skelettförsjunkna stad som jag villa kalla för kropp och jag ska skriva dagens ljus över alla stenar. 

Jag ska skriva så många dikter,
jag ska rista in dem alla på varenda sten jag passerar. 
Jag ska komponera så många sånger,
jag vet inte hur man gör men jag ska hitta någon som kan det och jag ska spela dem om och om igen. 
Jag ska skulptera och forma tills knogarna blöder,
tills det är den enda färgen jag kan använda. 
Jag ska riva loss alla vissna rankor av klängväxter
och jag ska skrika tills alla fåglar vaknar upp ur sin vinterdvala. 
Jag ska skapa liv, om det så fick kosta att jag nästan miste ett;

så ska jag fortfarande skapa liv.
SparaSpara

22 oktober 2017

Porträtt / K. Kristensson

Karl Kristensson Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

21 oktober 2017

Hej, lördag!


Foto: Oskar Fust / Red + Illustrering: jag 
Och hej, sömnlöshet! I snart två veckor nu så har jag somnat omkring fem timmar senare än vad jag vanligtvis brukar, vilket är så galet provocerande. Inte förens för två dagar sedan insåg jag att detta var en ordagrann biverkan på en nedtrappning i medicin som jag går igenom just nu. Härligt. Finns inget jag kan göra. 

Så istället sitter jag vaken under vargtimmarna och överväger livet gång på gång. Sitter med det i mina händer, likt vatten, och försöker att fokusera på att det faktiskt finns i mina händer. Andas inte för hastigt, och gör inga plötsliga rörelser - allt för att inte gå miste om det lilla liv jag har. Så jag målar naglarna även fast klockan är elva, jag skriver mobilanteckning efter mobilanteckning på alla idéer jag har; konstverk, illustrationer, blogginlägg, pastarecept, bibelord som jag vill meditera över

Jag minns min pappas ord till mig när jag var sjutton. Låter mina ögonglober omslutas av mina ögonlock, tiltar huvudet från sida till sida och nynnar på orden. "Vad gör det egentligen om du missar den här nattens sömn? På riktigt? Att du missar en dag i skolan?". Stannar upp med huvudet vid vänster axel och släpper sedan all form av styrka och behärskning och låter huvudet drastiskt falla ned emot bröstet. Jag vet, nu gör jag det faktiskt, att det inte gör någonting om jag missar den här nattens sömn - men hela grejen, hela konceptet är så oumbärligt och paradoxalt bara. Jag är utbränd. Det enda jag faktiskt ska ha kraft till är sömnen. Jag nämnde det för min psykolog en gång och hon log ett av sina femhundra sneda leenden och svarade "Men Hanna, du förstår väl att akten av att sova i sig kräver styrka det med? Det är helt naturligt att du är för trött för att sova". Den meningen var befriande och  ännu mer provocerande. En uppgivenhet la sig över mina axlar när hon sa det. Kan jag inte ens få det? Inte ens ett frikort till sömnen? Tydligen inte.

Men eftersom att min blogg är mitt utrymme där jag får chansen att ifrågasätta mig själv innan jag skriver något och bilda nya tankar ur de som redan finns, så tänker jag ändå att precis som jag nämnt innan så vinner jag så länge jag andas. Och en dag ska jag nog få sova. Jag vinner nu, inatt, i sömnlösheten och i det blåa, men jag vinner också i framtiden där min sömnmedicin inte slås ut av min utmattning och där jag en dag kanske inte ens behöver medicinsk hjälp för att få en rik sömn. Amen.

20 oktober 2017

Porträtt / E. Blombäck

Emelie Blombäck
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

19 oktober 2017

10 torsdagsfrågor

När vaknade du imorse?
Vid 04:48, omkring 08 och 11:32.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?

Vad är klockan? Spelar datorn fortfarande musik? Vart är jag idag? Är jag i mig själv eller har jag tappat bort mig själv under nattens fasor? (Det eskalerar kvickt på morgonen).

Har du ringt någon eller någon dig idag, vem och vad sa ni? 

Jessica och Simon. Samtalet med Simon var mer av en medlarhandling för att få honom i samtal med en annan. Jessica, Julia och jag pratade om tillvaron och helgen. Och dofter. Samtalet började såhär:


"Hej det är Hanna"
"Hej Hanna, det är vi!! Julia och Jessica"
"hEEJ!!"
"Stör vi?"
"Nejdå jag sitter i handfatet"
Vilket humör är du på? 
Känner mig på vakt, ligger och balanserar emellan rädd och hoppfylld. Lutar mer åt det ena än det andra. Och sedan så lutar det åt andra hållet. Så jag håller mig på vakt. Måste vara rädd om mig själv.

Har du ont någonstans? 

Axlarna, knävecken och lite i ögonen

Vilken var den första låten du satte på idag? 
Below My Feet av Mumford & Sons

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 

Jag var på Liljeholmen, vi hade varit iväg på lite lägerbål för att sedan pressa ihop oss 9 man i en säng och se på bonde söker fru (totalvärt). Sedan låg Filippa, Toftgård, Julia och jag kvar i sängen och pratade om drömmar. Vid den här tidpunkten exakt så vill jag gissa att Filippa och jag låg bredvid varandra hand i hand och somnade.
När fotade du något senast och vad var det?
Självporträtt / igår.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?

Ya, satt och funderade på när jag skulle använda ett presentkort jag fått i studentpresent och bestämde mig för att idag var rätt tillfälle för det. Guldiga hoops och en gul t-shirt med broderier på.

Vad ska du göra nu?

Sova. Godnatt.

17 oktober 2017

Känslor i tre delar

Del 1; barnet
Hur säger jag alla de orden som aldrig blev sagda? Hur tillåter jag mig själv att finnas till i mitt nuvarande sinnestillstånd samtidigt som åren präglade av tystnad som ligger bakom mig skriker och skriker och skriker. Skriker för allt som gjorde ont, skriker för allt och alla som inte såg, skriker för den växande, svarta sörjan som hade tagit plats inuti mig - den som ingen såg men alla fasade för. Hur ska jag bära mig åt när det finns ett litet barn inuti den stora kroppen som bara gråter och gråter, sträcker sig efter någon form av metaforisk förälder men når aldrig riktigt fram.
Del 2; rädslan
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är så trött bara, trött på att behöva oroa mig, att behöva vakna på morgonen och fundera om idag är den värsta dagen. Om precis så som Kristallnatten i Tyskland bara var ett fasansfullt förspel för det djävulska som skulle inträffa, så har de senaste åren bara varit ett förord. Blotta tanken på den verkligheten tömmer mina lungor på all form av syre och jag sätter mitt skakande finger på just den rädslan, pekar ut den inför all min fruktan och viskar "lögn". Viskar det så pass många gånger som jag själv behöver höra det, så pass många gånger så att jag vid någon tidpunkt själv tror på det.
Del 3; framtiden
Må den här smärtan göra mig tålmodig. Må smärtan lära mig hur man går igen, må smärtan lära mig att se mig själv i spegeln och älska det ärrade ansiktet jag ser. Må jag en dag finna mig själv med alla böcker fyllda av ord markerade i bläck, ord markerade av ångest, må jag hålla dem alla i min famn likt vykort som aldrig var riktigt bra nog för att skickas iväg. Må dem finnas till utan att behöva definiera mig, må dem finnas till utan att behöva vagga mig till sömns; MÅ DEM vara den där delen av mitt liv som jag överlevde, snälla, jag bränner dem alla om det betyder att de får försvinna och inte jag.
SparaSpara

15 oktober 2017

Så länge du andas vinner du


Bild: Oskar Fust

Det är december. Jag är arton år gammal och sitter på sängkanten. Snön faller utanför och på något förunderligt sätt känns det som att iskristallerna som bildas på fönstret också har en plats i mig. Frosten känns ända ut i fingertopparna och hjärtat frustar till vid varje slag, livrädd att det ska bli det sista. Livrädd för att slaget ska vara några siffror för högt på hjärtats richterskala. En jordbävning på 8,0 i richtermagnitud inträffar i genomsnitt en gång per år. Skadorna som inträffas av en sådan jordbävning kan orsaka skador i områden med över 2 mils utsträckning.

Jag lägger min lilla hand på det frusna hjärtat som så desperat försöker slå tillräckligt hårt för att hålla kroppen vid liv, men inte så pass hårt att den har ihjäl den. Låter handen känna varje slag, känner hur pulsen faller in i nya rytmer och tempon. Bultar om och om och om igen. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil, viskar sanningen till mig själv gång på gång.

Jag vänder blicken upp emot fönstret igen och ser på rimfrosten. Kristallerna av is som dansar i utkanten av mitt fönster, och en ny sång bildas i mig. Nya toner tar tag i mina lungor och kastar om det som finns inuti mig. Mitt hjärta brinner bara för dig, du är allt - du är allt jag vill ha. Min själ väntar bara på dig och jag skall sjunga tills morgonen har kommit. Herre mitt hjärta brinner bara för dig, och jag skall sjunga tills miraklet kommer.

Det är oktober. Jag är nitton år gammal och sitter på sängkanten. Regnet smattrar utanför och på något förunderligt sätt känns det som att flickan som med ett fruset hjärta på något sätt går och håller mig handen, var jag än är, vart jag än går. Det var ett år sedan, jag vet det, men ändå så kan jag inte släppa taget om det som en gång var stelfruset. Ändå minns jag den där vinterdagen som om jag levde på fler än ett ställe samtidigt. Kan man göra det? Jag tror att jag på något sätt har gjort fördjupande studier i det de senaste åren. Studier i hur man säger till alla att man har gått vidare, mår bättre nu, vill leva ett vackert liv. Studier i hur man skrattar åt ord som sårar, hur man nickar och sväljer skriket, hur man vänder all ilska emot sig själv.

Men jag tror att jag någonstans kan få fortsätta sjunga de nya tonerna som påbörjades för ett år sedan. Kanske var det bara förspelet till melodin som en dag ska få sjungas ut i sin helhet. En sång som ska skrikas ut från ett hustak med händerna höjda emot luften med en kropp som imploderar och exploderar gång på gång men fortfarande står kvar. Så länge jag andas vinner jag.

10 söndagsfrågor

När vaknade du imorse?
05, 10, 11, 11:28

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Vart jag var någonstans. Att vi hade skjutit ihop min, Julias och Filippas provisoriska säng för natten tätt intill varandra så att de bildade en enorm säng. Vaknade upp med blicken mot stället där min säng annars står och förstod inte riktigt hur jag lyckats hamna på andra sidan av rummet.

Har du ringt någon idag, vem och vad sa ni?
Japp. Hanna, vi pratade om livet. Sofie, försökte hitta ett plektrum i hennes rum. Pappa, lägesuppdatering och frågor.
Vilket humör är du på?
Känner mig överkörd, tung och dimmig. Allt är bara en stilla dimma som på något konstigt sätt ändå är fylld utav kaos. Trött också, något så fruktansvärt.

Har du ont någonstans? 
Huvudet, ögonen och benen. Fingertopparna också.

Vilken var den första låten du satte på idag?
Glacier - Matthew and the Atlas

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 
Jag är rätt säker på att jag sov vid den här tiden, tidigare på kvällen hade jag varit inne i Aneby för att inhandla tacos till vad jag och mina kompanjoner trodde var till 8 pers, vilket sedan visade sig skulle räcka till mer än dubbelt så många. Det var ett GT-brödunder utan dess like. 
När fotade du något senast och vad var det?
Det var nog inne på restaurangen "Gula Huset" inne i Linköping i tisdags där jag tog några porträttbilder på mitt sällskap.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?
En födelsedagspresent.

Vad ska du göra nu?
Sova. Godnatt.

13 oktober 2017

Porträtt + livsläge

Hej där. Nu är det så makalöst mycket som har hänt på så, så kort tid. Flytta hemifrån, dela rum med andra människor, bo tillsammans med 43 andra människor, utvecklas, brytas ned, klättra upp, finnas finnas finnas. Att få vara på den här platsen som jag i så många år längtat, väntat och kämpat för. Jag har varken ändrat storlek i mina skor eller känt hur min kropp har förändrats. Mina naglar är fortfarande bortrivna likt vykort av ångest, rummet jag nu bor i är prytt med för många växter för att påminna mig om det lilla liv som finns - så mycket är detsamma, men ändå känns det som om livet i sig har flyttat galaxer bort.
Att inte vara rädd för att vara svag. Upprepar meningen för mig själv om och om igen. Jag är inte rädd längre. Kan det ens vara möjligt? Så många skolår präglade av smärta och ilska riktat mot mig själv, som ett desperat försök att få vågorna att kasta sig emot ett annat håll. Att under tre års tid stå framför ett stormande hav och hoppas att rösten ska bära, att flickans darrande händer ska bäras upp och i någon form av ömsesidig förståelse så ska havet stanna. Havet ska kasta sig åt andra hållet. Jag tror nog att jag, att den darrande flickan, aldrig såg att det fanns en lugnare kust bakom mig. Att havet bredde ut sig och sträckte sig längre än vad jag någonsin kunnat ana.
Jag är inte på något sätt lyckligare, sorgligare eller något annat beskrivande adjektiv. Men jag tror att jag är i mig själv mer än vad jag varit på riktigt länge. Jag kan stå stilla vid kanten där hav möter land och omfamnas av den stilla vinden, andas femhundra gånger bättre än vad jag gjort de senaste åren och mina skakande händer behöver inte längre oroa sig för att i egen kraft behöva vända havets riktning. Att få bli mänsklig.