23 oktober 2017

Jag ska fortfarande skapa liv

Klockan är 06:41 när hon kliver in i rummet. Jag sitter på golvet framför spegeln, plattången vilandes framför mina fötter bredvid den stora monsteran. Sitter med benen i kors, omfamnar mig själv. Hon ler när hon ser mig och jag skiner upp som ett litet barn. "Jag tog mig upp idag", säger jag medan ansiktet spricker upp i ett nervkittlande leende. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut, hon berättar hur stolt hon är över mig och på något sätt är den här stunden, just den här stunden, en av dem största segrarna som har skrivits i alla historieböcker. 

För en morgon, om det så bara är idag, så har inte kyrkogården någon plats i mina lungor. Den håller mig inte gisslan i sängen, i mörkret. Idag är jag starkare än den. Och inte idag, idag ska inte varje utandning präglas av förmultnad död och aska. Det ska inte längre vara nattsvart mörker. Inte idag, och om det så bara är för en dag så är jag så otroligt lycklig över att jag får just den här dagen - den här morgonen. Jag begär inte mycket mer. En hoppfull stund, en strimma ljus, en glimt av himmelen på jorden in i kyrkogården, tar in det till min skelettförsjunkna stad som jag villa kalla för kropp och jag ska skriva dagens ljus över alla stenar. 

Jag ska skriva så många dikter,
jag ska rista in dem alla på varenda sten jag passerar. 
Jag ska komponera så många sånger,
jag vet inte hur man gör men jag ska hitta någon som kan det och jag ska spela dem om och om igen. 
Jag ska skulptera och forma tills knogarna blöder,
tills det är den enda färgen jag kan använda. 
Jag ska riva loss alla vissna rankor av klängväxter
och jag ska skrika tills alla fåglar vaknar upp ur sin vinterdvala. 
Jag ska skapa liv, om det så fick kosta att jag nästan miste ett;

så ska jag fortfarande skapa liv.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar