17 oktober 2017

Känslor i tre delar

Del 1; barnet
Hur säger jag alla de orden som aldrig blev sagda? Hur tillåter jag mig själv att finnas till i mitt nuvarande sinnestillstånd samtidigt som åren präglade av tystnad som ligger bakom mig skriker och skriker och skriker. Skriker för allt som gjorde ont, skriker för allt och alla som inte såg, skriker för den växande, svarta sörjan som hade tagit plats inuti mig - den som ingen såg men alla fasade för. Hur ska jag bära mig åt när det finns ett litet barn inuti den stora kroppen som bara gråter och gråter, sträcker sig efter någon form av metaforisk förälder men når aldrig riktigt fram.
Del 2; rädslan
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är så trött bara, trött på att behöva oroa mig, att behöva vakna på morgonen och fundera om idag är den värsta dagen. Om precis så som Kristallnatten i Tyskland bara var ett fasansfullt förspel för det djävulska som skulle inträffa, så har de senaste åren bara varit ett förord. Blotta tanken på den verkligheten tömmer mina lungor på all form av syre och jag sätter mitt skakande finger på just den rädslan, pekar ut den inför all min fruktan och viskar "lögn". Viskar det så pass många gånger som jag själv behöver höra det, så pass många gånger så att jag vid någon tidpunkt själv tror på det.
Del 3; framtiden
Må den här smärtan göra mig tålmodig. Må smärtan lära mig hur man går igen, må smärtan lära mig att se mig själv i spegeln och älska det ärrade ansiktet jag ser. Må jag en dag finna mig själv med alla böcker fyllda av ord markerade i bläck, ord markerade av ångest, må jag hålla dem alla i min famn likt vykort som aldrig var riktigt bra nog för att skickas iväg. Må dem finnas till utan att behöva definiera mig, må dem finnas till utan att behöva vagga mig till sömns; MÅ DEM vara den där delen av mitt liv som jag överlevde, snälla, jag bränner dem alla om det betyder att de får försvinna och inte jag.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar