13 oktober 2017

Porträtt + livsläge

Hej där. Nu är det så makalöst mycket som har hänt på så, så kort tid. Flytta hemifrån, dela rum med andra människor, bo tillsammans med 43 andra människor, utvecklas, brytas ned, klättra upp, finnas finnas finnas. Att få vara på den här platsen som jag i så många år längtat, väntat och kämpat för. Jag har varken ändrat storlek i mina skor eller känt hur min kropp har förändrats. Mina naglar är fortfarande bortrivna likt vykort av ångest, rummet jag nu bor i är prytt med för många växter för att påminna mig om det lilla liv som finns - så mycket är detsamma, men ändå känns det som om livet i sig har flyttat galaxer bort.
Att inte vara rädd för att vara svag. Upprepar meningen för mig själv om och om igen. Jag är inte rädd längre. Kan det ens vara möjligt? Så många skolår präglade av smärta och ilska riktat mot mig själv, som ett desperat försök att få vågorna att kasta sig emot ett annat håll. Att under tre års tid stå framför ett stormande hav och hoppas att rösten ska bära, att flickans darrande händer ska bäras upp och i någon form av ömsesidig förståelse så ska havet stanna. Havet ska kasta sig åt andra hållet. Jag tror nog att jag, att den darrande flickan, aldrig såg att det fanns en lugnare kust bakom mig. Att havet bredde ut sig och sträckte sig längre än vad jag någonsin kunnat ana.
Jag är inte på något sätt lyckligare, sorgligare eller något annat beskrivande adjektiv. Men jag tror att jag är i mig själv mer än vad jag varit på riktigt länge. Jag kan stå stilla vid kanten där hav möter land och omfamnas av den stilla vinden, andas femhundra gånger bättre än vad jag gjort de senaste åren och mina skakande händer behöver inte längre oroa sig för att i egen kraft behöva vända havets riktning. Att få bli mänsklig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar