15 oktober 2017

Så länge du andas vinner du


Bild: Oskar Fust

Det är december. Jag är arton år gammal och sitter på sängkanten. Snön faller utanför och på något förunderligt sätt känns det som att iskristallerna som bildas på fönstret också har en plats i mig. Frosten känns ända ut i fingertopparna och hjärtat frustar till vid varje slag, livrädd att det ska bli det sista. Livrädd för att slaget ska vara några siffror för högt på hjärtats richterskala. En jordbävning på 8,0 i richtermagnitud inträffar i genomsnitt en gång per år. Skadorna som inträffas av en sådan jordbävning kan orsaka skador i områden med över 2 mils utsträckning.

Jag lägger min lilla hand på det frusna hjärtat som så desperat försöker slå tillräckligt hårt för att hålla kroppen vid liv, men inte så pass hårt att den har ihjäl den. Låter handen känna varje slag, känner hur pulsen faller in i nya rytmer och tempon. Bultar om och om och om igen. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil. Katastrofen mitt hjärta skulle kunna orsaka kan sträcka sig långt mycket längre än 2 mil, viskar sanningen till mig själv gång på gång.

Jag vänder blicken upp emot fönstret igen och ser på rimfrosten. Kristallerna av is som dansar i utkanten av mitt fönster, och en ny sång bildas i mig. Nya toner tar tag i mina lungor och kastar om det som finns inuti mig. Mitt hjärta brinner bara för dig, du är allt - du är allt jag vill ha. Min själ väntar bara på dig och jag skall sjunga tills morgonen har kommit. Herre mitt hjärta brinner bara för dig, och jag skall sjunga tills miraklet kommer.

Det är oktober. Jag är nitton år gammal och sitter på sängkanten. Regnet smattrar utanför och på något förunderligt sätt känns det som att flickan som med ett fruset hjärta på något sätt går och håller mig handen, var jag än är, vart jag än går. Det var ett år sedan, jag vet det, men ändå så kan jag inte släppa taget om det som en gång var stelfruset. Ändå minns jag den där vinterdagen som om jag levde på fler än ett ställe samtidigt. Kan man göra det? Jag tror att jag på något sätt har gjort fördjupande studier i det de senaste åren. Studier i hur man säger till alla att man har gått vidare, mår bättre nu, vill leva ett vackert liv. Studier i hur man skrattar åt ord som sårar, hur man nickar och sväljer skriket, hur man vänder all ilska emot sig själv.

Men jag tror att jag någonstans kan få fortsätta sjunga de nya tonerna som påbörjades för ett år sedan. Kanske var det bara förspelet till melodin som en dag ska få sjungas ut i sin helhet. En sång som ska skrikas ut från ett hustak med händerna höjda emot luften med en kropp som imploderar och exploderar gång på gång men fortfarande står kvar. Så länge jag andas vinner jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar