24 oktober 2017

Ur min anteckningsbok del 16

Sitter på badrumsgolvet och tänker över det hela, tänker på hela året som gått. Flashbacks. Om och om och om igen, torterar mitt minne och får nostalgin att verka som en god vän. Insisterar på att det var bättre förr. Insisterar på att det var värre förr. Blundar och försvinner ett tag, minnet plockar upp fragment som jag inte ens mindes fanns. Vrider och vänder på dem en stund som om de vore gamla polaroider, så lätta att riva itu. Öppnar ögonen och inser att jag har hållit andan hela den här tiden. Det gör inget egentligen, kroppen klarar av att hålla andan i upp till sex minuter.
Plockar upp min mobil och bläddrar igenom alla bilder jag någonsin tagit. Kollrar bort det jag inte vill minnas, raderar bild efter bild. Råkar hamna på en bild där jag ser en flicka som gråter. Det är bara hon med på bilden och hon sitter på en brygga så det kan inte vara någon annan än henne som tog bilden. Ändå kan jag inte förstå att det är jag. Säger till henne att hon har pratat för högt, att det är min tur att prata nu. Att det är min tur nu att säga mitt, att det är min tur att ge liv till alla meningar jag har struntat i. Det är min tur att leva nu.
SparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar