26 november 2017

Torsdag i november

Det är en torsdagmorgon i November. Jag har just vaknat upp på ett golv invirad i ett täcke och två filtar. Värme, behöver värme. Jag reser mig sakta upp för att gå och tvätta ansiktet, sticker in huvudet i köket och hälsar godmorgon till Sandra som är i fullgång med att koka ägg och tina bröd. 
I ett par timmar sitter och vi och pratar om relationer, viktiga samtal, psykologi och psykisk ohälsa. All snö som dagarna innan hade lagt sig vacker över hela Aneby är som bortblåst. Det enda som finns kvar är en antydan till frost. Vi vid köksfönstret och ser grannen, precis likt dagen innan, som är ute och går med sin hund (hunden kommer alltid några sekunder efter sin matte).
Vi diskar till tonerna av julmusik, även om julen inte finns kvar utomhus så kväver inte det det faktum att vi kvällen innan drack glöggte. Innan jag går beskriver hon promenadstigen som leder in till stan, två gånger eftersom att mitt minne inte är det bästa. Vi kramas och jag börjar marschera in i skogen. Går i jämn takt till Hide and Seek (Blue) av Fatai medans träden sakta börjar sluka all form av dagsljus.
Efter en halvtimma smyger jag ned på nedervåningen i korskyrkan och kramar om Rebecca, Ida, Filippa och Elias som har sin praktik där. Väntar in Eksjö-teamet som också är påväg hit för att äta middag tillsammans med oss. Elias lagade ris med en kycklinggryta på kokosmjölk, svamp, morötter och annat gott.
Efter några timmar och lite dans med Joel och Filippa senare sticker vi till Ica för att köpa fyra olika sorters glass att förtära. Myser i några timmar till innan vi beger oss till Eksjö allihopa för att äta pizza och ha andakt hemma hos teamet. Vi skjuter ihop köksborden, lägger ut alla kartonger och låter hela huset fyllas av skratt och varma ord.
SparaSpara

21 november 2017

När det har gått sex veckor

När det har gått sex veckor sedan du sist hade en bra dag så kommer din själ att vilja ge upp. På den fyrtioandra dagen så kommer det att se så mörkt ut, likgiltigheten kommer att ha slukat dig i en enda tugga och du kommer bara sitta frysande i dess käft. Den kommer att bönfalla dig om att ge vika för smärtan och den kommer att ha så, så ont. Hela du kommer kanske till slut att skrika och gråta i hopp om att det är så du ger upp. Men du gör det inte, du ger inte upp. Inte än.
Och plötsligt, en lördag i november så är du mer vid liv än någonsin. Precis när det såg ut som om du skulle drunkna kom den sjunde vågen och lyfte dig upp till kusten. Det hände för tre dagar sedan, den artonde, och jag vill väl mest låta det här vara en stämpel för mig själv. Att om det så bara var den lördagen så var det ändå den. Kvällen innan hade jag och Lina ( där är Lina, hej!) varit iväg i Linköping för att gå på Oskar Linnros konsert. Vi började kvällen med att sätta oss på uteserveringen (ja! ute!!) av ett crêpes-ställe för att dela på två av dem godaste crêpesen jag har smakat, och jag underdriver nog när jag säger det.
På lördag vaknade jag upp till ett snöklätt småland, vilket var väldigt fint faktiskt. Jag, Jennifer, Sandra och Lina träffades hemma hos de två sistnämnda för att fördriva tid innan vi skulle bege oss till Sävsjö för att spendera eftermiddagen på en afternoon tea för kvinnor.
Väl där drack vi julte och lyssnade på julmusik, vilket jag tror mig är sen gammalt okej när det faktiskt är snö ute? (Vet dock inte om samma princip gäller när det snöar i mars, ska undersöka den saken). Sandra plockade även fram sina julkolor (hur svärmorsdröm e hon inte!!!). Där satt vi och pratade om möjligheterna vi har som människor, sexualitet, livsbeslut och gamla bortglömda instagramkonton. Det var fint.
Efter fyrtio minuter ringde Linas mobil och vi rusade ramlade fumlade nedför trappen och lämnade alla koppar på bordet för att bege oss med Mariah (som bor här i Aneby och skulle vittna på tillställningen) till Sävsjö.

Det är lite lustigt hur man kopplar ihop vissa känslor. Som snön som faller utanför bilrutan: efter ett tag ser den oroligt lik ut den sprakande brasan som jag kan sitta framför i timmar. Två helt olika saker som plötsligt blir svåra att urskilja. Lite som när man inte vet sitt eget värde och tar is när man egentligen förtjänar eld. Nästan.
Och sedan: Sävjö! Och te! Snittar! Fudge! Och gamla tanter! Lite av allt som provisoriskt kan läka själen på en och samma gång, väldigt bra koncept. Efter två timmar fick jag krypa upp i ett hörn då min ångest valde tillfället att krypa in i mig. Jag omfamnar ångesten, ångesten omfamnar mig, om och om igen. Några ångestdämpande, tårar och en biltur senare var vi tillbaka i casa Sandra y Lina.
Där satte vi oss ned alla fem för att avsluta kvällen med pumpapaj, kopp om kopp med te och helt samtal. Någonstans där, mitt i mellanrummet mellan livsvilja och livlöshet så fick jag själv gå in - helt oberoende av både viljan och oviljan. Och jag fick en så fruktansvärt vacker kväll. Jag fick för några timmar sätta min ångest och smärta i skam för vad den gör emot mig, fick visa den att när jag lever så lever jag.

Att sedan tacka livet för att jag orkade promenera sista biten hem, tacka armarna för att de orkade att bädda sängen och borsta tänderna, tacka kroppen för att den orkade ta trappan ned för att göra kvällsmat. Att tacka livet för att jag ändå för en kväll älskade mig själv så radikalt att jag gjorde de mest banala och livsnödvändiga sakerna. Det är inget min mamma kommer skryta över med sina jobbarkompisar. När de berättar om deras döttrar som har tagit sin in på någon högt kvalificerad högskola så kommer inte min mamma stolt att kontra med "men min Hanna, HON borstade tänderna igår, och jag tror att jag hörde en antydan till att hon vek sin tvätt också!! Den du". Mitt liv kanske aldrig kommer att bli som jag en gång föreställde mig, men jag lever och jag låter alla de minsta av segrarna få prägla ett testamente. Ett testamente på att jag är här, jag har varit här och jag kommer att vara kvar här.

13 november 2017

Ur min anteckningsbok del 17

Det depressionen gör är att den flyttar Guden ut ur kroppen. Tar upp alla rum, alla våningsplan och möblerar om så att jag tillslut tror att det inte finns plats kvar för någonting annat. Tills läckan i badrummet brister och gasläckan i köket fattar eld. Tills kroppen inte längre minns att det en gång i tiden fanns plats för något annat än katastrofer. Tills alla väggar är till ska utav alla bränder, tills hela kroppen är en brottsplats. Och jag skriker "kom inte närmre, jag vet inte när nästa brand startar". Så människorna stannar utanför, vågar inte ifrågasätta den skrikande flickan. Kan inte låta dem tända ljuset, finns inte plats här längre för ljus, minns inte hur man uttalar ordet "ljus". Det smakar bittert i min mun och jag spottar ut det i högen av alla andra ord som inte längre får plats i min kropp.

5 november 2017

Porträtt / P. Joelsson

Philip Joelsson
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II
SparaSpara

4 november 2017

Lördagslista

Lördag fastän det känns som söndag, fast egentligen har hela den här höstlovs veckan känts som en enda utdragen lång söndag. En söndagförmiddag för att vara mer specifik. När man bara väntar på att den spontana överraskande glädjen ska knacka på eller den totalt förlamande ångesten. Men jag har haft ett lov åtminstone (tänkte skriva "ett bra lov" när jag insåg att jag bara ville skriva det för sakens skull, när det egentligen inte reflekterar verkligheten alls. Men ett lov har jag haft).
Jag lyssnar: just nu på min höstspellista, vilket är nummer fem sedan 2012. Musik som jag har ägnat mer tid åt i dit sista är Coldplays gamla album, Noah Gundersen, instrumental lovsång (ping tack Paulina för listan!!), Tash Sultana och Den du elsker av Marie Hognestad.
Jag läser: Gud i tyst läge av Pete Greig, förmodligen det mest givande jag läst på år. Även Just Kids av Patti Smith, Ödehuset av William Paul Young och Roxanne Gays I vilt tillstånd. Läser också en del kurslitteratur som för närvarande inte är så hejdundrandes exotisk eller spännande.
Jag tittar: Just nu när jag är ledig så kollar jag om New Girl, för kanske fjärde (? ??) gången och faller i en djup förälskelse gång på gång. Har även kollat på To the Bone + I, Daniel Blake i veckan. Ska se en sista film ifrån min watchlist nu ikväll innan jag åker tillbaks till Rally och pausar ifrån film- och serietittande.
Jag funderar: På hur den kommande veckan kommer att fungera, om jag kommer få den att fungera, hur jag ska lyckas vara mer ensam (när man delar boende med 27 andra människor). Har också börjat fundera på framtiden för första gången på fyra år, jag har liksom alltid haft bibelskole-planen som kom efter gymnasiet, men börjar inse nu att jag inte har någon plan efter det. Antingen är det jättepositivt eller raka motsatsen. Hoppas på det förstnämnda.
Jag känner: Mig just nu för tillfället väldigt, väldigt liten. Glömsk. Förvirrad, ledsen och besviken. Med betoning på de sistnämnda. Jag har inte satt upp stora gigantiska megaförväntningar på livet just nu, men det hade vart fint med lite medvind. Men jag känner mig också fin och bekväm i mina nya bågar.
Jag hoppas: Hoppas, ber, ger allt jag har för att sätta min tilltro på att den nya medicinen som jag börjat med ska fungera, den måste fungera. Jag hoppas även på sol, på dimmiga morgnar, ljumma kvällar, brutala sanningar, billiga clementiner och äkta hjärtan. Och inte minst att mina växter nere på skolan ska ha överlevt veckan.