21 november 2017

När det har gått sex veckor

När det har gått sex veckor sedan du sist hade en bra dag så kommer din själ att vilja ge upp. På den fyrtioandra dagen så kommer det att se så mörkt ut, likgiltigheten kommer att ha slukat dig i en enda tugga och du kommer bara sitta frysande i dess käft. Den kommer att bönfalla dig om att ge vika för smärtan och den kommer att ha så, så ont. Hela du kommer kanske till slut att skrika och gråta i hopp om att det är så du ger upp. Men du gör det inte, du ger inte upp. Inte än.
Och plötsligt, en lördag i november så är du mer vid liv än någonsin. Precis när det såg ut som om du skulle drunkna kom den sjunde vågen och lyfte dig upp till kusten. Det hände för tre dagar sedan, den artonde, och jag vill väl mest låta det här vara en stämpel för mig själv. Att om det så bara var den lördagen så var det ändå den. Kvällen innan hade jag och Lina ( där är Lina, hej!) varit iväg i Linköping för att gå på Oskar Linnros konsert. Vi började kvällen med att sätta oss på uteserveringen (ja! ute!!) av ett crêpes-ställe för att dela på två av dem godaste crêpesen jag har smakat, och jag underdriver nog när jag säger det.
På lördag vaknade jag upp till ett snöklätt småland, vilket var väldigt fint faktiskt. Jag, Jennifer, Sandra och Lina träffades hemma hos de två sistnämnda för att fördriva tid innan vi skulle bege oss till Sävsjö för att spendera eftermiddagen på en afternoon tea för kvinnor.
Väl där drack vi julte och lyssnade på julmusik, vilket jag tror mig är sen gammalt okej när det faktiskt är snö ute? (Vet dock inte om samma princip gäller när det snöar i mars, ska undersöka den saken). Sandra plockade även fram sina julkolor (hur svärmorsdröm e hon inte!!!). Där satt vi och pratade om möjligheterna vi har som människor, sexualitet, livsbeslut och gamla bortglömda instagramkonton. Det var fint.
Efter fyrtio minuter ringde Linas mobil och vi rusade ramlade fumlade nedför trappen och lämnade alla koppar på bordet för att bege oss med Mariah (som bor här i Aneby och skulle vittna på tillställningen) till Sävsjö.

Det är lite lustigt hur man kopplar ihop vissa känslor. Som snön som faller utanför bilrutan: efter ett tag ser den oroligt lik ut den sprakande brasan som jag kan sitta framför i timmar. Två helt olika saker som plötsligt blir svåra att urskilja. Lite som när man inte vet sitt eget värde och tar is när man egentligen förtjänar eld. Nästan.
Och sedan: Sävjö! Och te! Snittar! Fudge! Och gamla tanter! Lite av allt som provisoriskt kan läka själen på en och samma gång, väldigt bra koncept. Efter två timmar fick jag krypa upp i ett hörn då min ångest valde tillfället att krypa in i mig. Jag omfamnar ångesten, ångesten omfamnar mig, om och om igen. Några ångestdämpande, tårar och en biltur senare var vi tillbaka i casa Sandra y Lina.
Där satte vi oss ned alla fem för att avsluta kvällen med pumpapaj, kopp om kopp med te och helt samtal. Någonstans där, mitt i mellanrummet mellan livsvilja och livlöshet så fick jag själv gå in - helt oberoende av både viljan och oviljan. Och jag fick en så fruktansvärt vacker kväll. Jag fick för några timmar sätta min ångest och smärta i skam för vad den gör emot mig, fick visa den att när jag lever så lever jag.

Att sedan tacka livet för att jag orkade promenera sista biten hem, tacka armarna för att de orkade att bädda sängen och borsta tänderna, tacka kroppen för att den orkade ta trappan ned för att göra kvällsmat. Att tacka livet för att jag ändå för en kväll älskade mig själv så radikalt att jag gjorde de mest banala och livsnödvändiga sakerna. Det är inget min mamma kommer skryta över med sina jobbarkompisar. När de berättar om deras döttrar som har tagit sin in på någon högt kvalificerad högskola så kommer inte min mamma stolt att kontra med "men min Hanna, HON borstade tänderna igår, och jag tror att jag hörde en antydan till att hon vek sin tvätt också!! Den du". Mitt liv kanske aldrig kommer att bli som jag en gång föreställde mig, men jag lever och jag låter alla de minsta av segrarna få prägla ett testamente. Ett testamente på att jag är här, jag har varit här och jag kommer att vara kvar här.

1 kommentar:

  1. Åh vad fantastiskt att du fick en fin kväll !
    Önskar dig all styrka, pepp och många fler sådana kvällar ❤

    SvaraRadera

Skriv en kommentar