13 november 2017

Ur min anteckningsbok del 17

Det depressionen gör är att den flyttar Guden ut ur kroppen. Tar upp alla rum, alla våningsplan och möblerar om så att jag tillslut tror att det inte finns plats kvar för någonting annat. Tills läckan i badrummet brister och gasläckan i köket fattar eld. Tills kroppen inte längre minns att det en gång i tiden fanns plats för något annat än katastrofer. Tills alla väggar är till ska utav alla bränder, tills hela kroppen är en brottsplats. Och jag skriker "kom inte närmre, jag vet inte när nästa brand startar". Så människorna stannar utanför, vågar inte ifrågasätta den skrikande flickan. Kan inte låta dem tända ljuset, finns inte plats här längre för ljus, minns inte hur man uttalar ordet "ljus". Det smakar bittert i min mun och jag spottar ut det i högen av alla andra ord som inte längre får plats i min kropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv en kommentar